Jag är inte rädd för mörkret – en ”ljummen” skiva som växer

Sveriges största rockband, Kent, bjöd in till stor presskonferens på Berns i Stockholm inför releasen av deras tionde album, Jag är inte rädd för mörkret.

Via Aftonbladets webb-tv kunde jag ta del av Kents omdiskuterade presskonferens, där alla, från bloggande fans till garvade journalister, var inbjudna. Alla var där under samma premisser, och däri låg kritiken; de stora tidningarna och tv-kanalerna skulle inte få några exklusiva intervjuer med bandet, och i och med det, kallades Kent bl.a. för mediefientliga. Man får dock inte glömma att Kent är ett band som alltid gått sin egen väg; det är ett band som väljer det oförutsägbara framför det självklara, och ett band som värderar sina fans högt.

Vidare handlar det också om det faktum att ett svenskt band gör en stor presskonferens. Hade U2, Madonna eller Bruce Springsteen samlat mediaeliten på Berns hade ingen reagerat. Men när Sveriges största rockband gör det, är det inte längre lagom, då är det för mycket; men just på den nivån befinner sig Kent – på presskonferensnivå. Eller som de själva kommenterar det: ”Det är en kul grej”. De tar udden av hela situationen, och visar att allt inte behöver vara så genomtänkt, planerat eller kalkylerat. Istället bygger man det på en känsla, en lust att hitta nya infallsvinklar, samtidigt som man får chansen att jävlas lite med pressen.

På nya skivan Jag är inte rädd för mörkret har Kent lämnat den elektroniska rocken som utmärkte de tre senaste albumen, Tillbaka till samtiden, Röd och En plats i solen, för ett mer poporienterat och organiskt sound. Genomgående vilar låtarna på en ”mjuk” ljudmatta, med U2-doftande syntar och gitarrer, och ett fåtal inslag av elektroniska element; men inget av skivans instrument utmärker sig, utan sveps in i – tillsammans med Jocke Bergs sång – diffusa melodier och arrangemang. Det blir behagligt och melankoliskt, lättlyssnat och kravlöst – men blir det bra? Mina tankar går omedelbart till Kents softa, radiovänliga och publikfriande, Vapen & ammunition, som jag anser vara bandets i särklass sämsta skiva. På många sätt påminner skivorna om varandra, men med den stora skillnaden att Jag är inte rädd för mörkret är bättre. Den är jämnare, mognare och intressantare.

Förstasingeln 999 inleder plattan på ett snyggt och levande sätt. Till en början hade jag svårt för den utdragna, långa bryggan som aldrig leder till någon direkt refräng. Men precis som med skivan i sin helhet, växer den här låten för varje lyssning. Texten andas gamla minnen av en svunnen tid och värld, som fyller mig som lyssnare med en härlig känsla av Kent-melankoli. Ribban höjs ytterligare i andra låten Petroleum, som jag fullkomligt älskar. Och några guldspår lyckas Kent leverera i denna stundtals ljumma skiva; Isis & Bast, Ruta 1, Färger på natten och Hänsyn. Tyvärr håller inte skivan den höga klass som man förväntar sig av Kent; och kanske handlar det just om det, att man förväntar sig att Kent ska leverera mästerverk efter mästerverk, eftersom bandet besitter en extremt hög lägstanivå. Och även om Jag inte är rädd för mörkret inte är en av Kents främsta verk, är det en skiva som växer för varje lyssning; och med tiden kanske ”ljumheten” försvinner.

Text och bild: Andreas Ericsson

Annonser

Nightwish-albumet Once släpps på vinyl igen

20120520-193759.jpg

En av de mest framgångsrika skivorna med det finska metalbandet Nightwish släpps återigen på vinyl. Det handlar om albumet Once som kom ut 2004 – den sista skivan med bandets förra sångerska, Tarja Turunen.

Redan innan Once släpptes hade Nightwish skaffat sig en stor och hängiven publik världen över. De tre albumen Angels Fall First, Oceanborn och Century Child hade gjort Nightwish till ett av de främsta banden inom symfonisk powermetal. Bandet hade skapat ett alldeles unikt och egensinnigt sound, genom sångerskan Tarja Turunens kraftfulla operaröst, och keyboardisten Toumas Holopainens poetiska texter och dramatiska melodier; man visaade världen att Finland kunde producera musik av hög internationell klass, och banade därmed vägen för kommande band. Dock är Nightwish fortfarande Finlands största musikexport.

Det som tydligt skiljde Once från de tidigare skivorna var att den nådde en publik utanför hårdrockskretsarna. Förstasingeln Nemo började klättra på toplistorna världen över, och efterhand talade man om det finska bandet överallt. Anledningen till att Once blivit en av Nightwishs mest framgångsrika skivor beror till stor del på hitlåtarna. Tidigare hade Toumas Holopainen inte kunnat, eller inte velat, skriva radiovänliga låtar; på Once gjorde han det, utan att för den delen tumma för mycket på Nightwishs unika sound.

Once är stundtals en tung skiva, med råa gitarrer och stora, dramatiska arrangemang. Toumas Holopainen skrev de flesta låtarna på elgitarr. Dessutom använde man, för första gången i bandets historia, en hel symfoniorkester och kör på nio av elva spår. Orkestern och kören arrangerades av Pip Williams, och spelades in i den legendariska Abbey Road Studios i London. Hela inspelningen kom att kosta närmare tre miljoner kronor, som på den tiden var den dyraste inspelningen ett finländskt band någonsin gjort. (Dock slog bandet sitt eget rekord 2007, då slutnotan för Dark Passion Play landade på fem miljoner kronor). Storsatsningen på Once har betalat av sig flera gånger om, då skivan hittills sålts i en miljon exemplar.

Även om arrangemangen på Once är större än på föregångarna, är det ändå en rakare skiva. Tarjas operasång har tonats ner – både på gott och ont. Ur kommersiell synpunkt kanske hennes nedtonade sång funkar bättre, speciellt i de mer välpolerade melodierna och arrangemangen i Nemo och Wish I Had an Angel. Dock tycker jag Tarja ska använda hela sin röstpotential, det är då hon är som bäst. Stundtals kan jag känna att hennes röst inte helt kommer till sin rätt på Once; sången är alltför nedtonad i förhållande till arrangemangen, vilket inte alltid passar Tarja. Hon ska sjunga ut med den kraftfulla röst hon har, något hon får chans att visa i de mer episka låtarna Creek Mary´s Blood och Ghost Love Score, där både hon och bandet visar sin fulla potential.

Dock är det blandningen av hitlåtar och episka låtar som gör Once till en genomgående stark skiva. Bandet tar ytterligare några steg framåt i sin utveckling, och Toumas Holopainen visar en större bredd i sitt låtskrivande. Tarjas sång måhända vara nedtonad, men det ändrar inte min kärlek till hennes röst, inte heller till det faktum att förstasingeln Nemo är min personliga favorit. Och trots att det har gått åtta år sedan skivan släpptes, har jag varken tröttnat på Nemo eller på Once som album. Och kanske är det därför jag ständigt återkommer till de gamla skivorna med Nightwish; det är där bandet är som bäst.

Nightwishs skivbolag Nuclear Blast har nu gjort ett återsläpp av Once på vinyl. Tidigare fanns den som bildvinyl, pressad i en limiterad upplaga, men när den sålde slut blev den i princip omöjlig att få tag på, även på skivmässor och internet. Därför är jag extra lycklig över att ha ett exemplar i min hand. Nypressningen är dock ingen bildvinyl, utan de två skivorna på 180 gram vardera, är färgade helt vita. B-sidorna White Night Fantasy och Live To Tell The Tale finns med på D-sidan, vilket är ett smart initiativ och en fin överraskning (dessa låtar fanns inte med på bildvinylen). Dessutom ingår en poster med en bild av själva omslaget, och längre ner, några mindre bilder av bandmedlemmarna.

Text och bild: Andreas Ericsson

Ökad försäljning av svenska e-böcker på iBookstore

 

I en artikel i Svensk Bokhandel kan man läsa om att försäljningen av svenska e-böcker på iBookstore har ökat. Tidigare erbjöd Apple endast engelskspråkiga titlar – numera finns mängder av böcker på många olika språk.

Flera litteraturklassiker från Sverige har getts ut på iBookstore, bl.a. August Strindbergs Röda rummet och Selma Lagerlöfs Gösta Berglings saga och Nils Holgerssons underbara resa. Dock är det inget svenskt förlag som ligger bakom utgivningen av dessa böcker, utan ett förlag som drivs av en rumänsk ingenjör, Petre Banu, som är bosatt i Kanada. Petre har gett ut upphovsrättsfria böcker på sju olika språk genom sitt egna förlag, Numitor Conum Publishing; böckerna säljer han sedan för 5 kronor styck. Därmed ligger han högst upp på iBookstores försäljningslista.

Vill man lägga upp sina egna verk på IBookstore, erbjuder Apple två möjligheter: Paid Books Account eller Free Books Account, vilket innebär att man kan välja att sälja sina böcker eller ge ut dem gratis. På ett gratiskonto finns inga större krav, mer än att man har ett iTunes-konto. Men ska man ha ett försäljningskonto, måste man även skaffa en amerikansk skattesedel och ha ett ISBN-nummer. Ett ytterligare krav, både för försäljningskontot och gratiskontot, är att alla böckerna måste vara i EPUB-format.

Text: Andreas Ericsson

Florence + the Machine – MTV Unplugged CD och DVD

I december 2011 gjorde den brittiska sångerskan Florence Welch och hennes band ett framträdande i den klassiska programserien, MTV Unplugged. Spelningen från Angel Orensanz Center i New York, har nu kommit ut på CD och DVD.

Jag har förälskat mig i Florence + the Machines två album, Ceremonials och Lungs, så för mig var det en självklarhet att införskaffa Unplugged-skivan. Jag har också sedan början av nittiotalet älskat MTV Unplugged-serien, som på den tiden kändes väldigt nyskapande. Alla betydelsefulla band skulle göra en Unplugged-spelningen, och jag minns att jag satt bänkad framför teven för att se många av mina favoritartister framföra sina låtar akustiskt. MTV visade tydligt att de var den dominerande musikkanalen – en kanal som på alla sätt höll hög kvalitet, vilket man tyvärr inte kan säga idag.

Numera är MTV Unplugged varken nyskapande eller någon stor händelse. Men när ett av de senaste årens mest spännande artister intar scenen, blir det genast intressant. Florence Welch och hennes eminenta kompband bjuder på en vacker, magisk och förtrollande show, tillsammans med en gospelkör och en mindre stråkensemble. Trots en stor skara av musiker, har de vanligen stora arrangemangen tonats ner. Det är soft och stämningsfullt; scenen är vackert belyst av levande ljus, ljusslingor och ett mestadels blått, rött och vitt strålkastarljus; allt omgivet av valv och pelare, glasmålningar och läktare, inuti den väldiga, gotiska kyrkan, Angel Orensanz Center.

Svängigt blir det också stundtals, speciellt i Wheeler/Leiber-kompositionen, Jackson, som gjordes känd genom Johnny Cashs och June Carters duett. Låten gör Florence tillsammans med Queens of the Stoneage-sångaren, Josh Homme. Det är en underbar countryduett, med bra sång och fint samspel. Den fenomenala setlisten innehåller många personliga favoriter, såsom Only If For a Night, Dog Days Are Over, No light, No Light, What the Water Gave Me och Drumming Song. Ett undantag är dock covern på Otis Reddings urtrista, Try a little tenderness, där Florence med sin lysande sång försöker lyfta detta sömnpiller – men det blir bara trist.

Den senaste tiden har jag plöjt igenom ett antal liveklipp på YouTube med Florence + the Machine, och har då upptäckt en sak: Florence Welch har en förmåga att alltför ofta hamna i fel tonläge, vilket gör att hon sjunger riktigt surt; hon tycks helt tappa kontrollen över sin röst. Men bortsett från några svajiga toner lite här och där, är Unplugged-spelningen genomgående stabil. Florence visar tydligt vilken stark, egensinnig och vacker röst hon har. Hon sjunger ut med stor inlevelse och känsla. Ibland tar hon till oväntade toner som inte kan höras på studioinspelningarna. Och precis som publiken, sitter jag i stillhet och lyssnar till Florence + the Machines underbara musik, som troligtvis fick väggar, golv och tak att vibrera inuti den gotiska kyrkan i december 2011.

Text och bild: Andreas Ericsson

E-bokens utveckling i Sverige

I USA har e-boken de senaste åren slagit igenom. Genom nätbutiken Amazons läsplatta Kindle, har man hittat ett billigt och enkelt sätt att köpa e-böcker. I Sverige däremot väntar man fortfarande på det stora genombrottet.

The Association of American Publishers (AAP), rapporterade i april 2011 att försäljningen av e-böcker i USA hade ökat med över 200 procent från februari 2010 till 2011. Att försäljningen ökade just i februari berodde till stor del på antalet läsplattor som hade sålts under julen; Amazons populära läsplatta Kindle kan man få för runt 600 kronor.

I Sverige däremot, går försäljningen av e-böcker trögt – även om det går framåt. Enligt e-bokdistributören Elib, ökade försäljningen av e-böcker 2011, och jämfört med 26 000 sålda böcker året innan, såldes 81 000 e-böcker 2011.

Populärare däremot är det att låna e-böcker på biblioteket. Det är gratis och man kan låna dem när man, för jämfört med pappersboken finns e-boken alltid tillgänglig. Dessa fördelar har gjort att utlåningen av e-böcker ökat enormt. Under 2011 lånades ca. 20 000 e-böcker i månaden.

Ett stort problem med utlåningen är att det kostar biblioteken för mycket. Vid varje utlåning måste biblioteken betala 10 kronor till Elib, och 10 kronor till förlaget. För förlaget blir det visserligen en högre inkomst jämfört med pappersboken, men i längden blir det en förlust då man tappar i försäljning av böckerna. Detta har gjort att många bibliotek satt en gräns för hur många böcker som får lånas.

Att e-bokförsäljningen går trögt kan bero mycket på att e-böckerna fortfarande är dyra. Många förlag vill hålla nästintill samma priser som för de tryckta böckerna, trots att e-boken är en betydligt billigare produktion än den tryckta. Men från förlagens sida vill man förmodligen visa att bokens innehåll är detsamma, oavsett om den är tryckt eller elektronisk, och har därför samma konstnärliga värde.

Det kanske största problemet med e-boken i Sverige kan vara hur vi läser böckerna. I USA har man hittat en billig och smidig modell genom Kindle, men i Sverige finns inget liknande. För faktum är att läsplattan är det allra bästa verktyget för läsning av e-böcker, även om böckerna kan läsas på både mobil och dator. Kan man hitta en blandning av billiga läsplattor och ett smidigt sätt att köpa böckerna, kan man också pressa priserna och därmed öka försäljningen.

För att e-boken på allvar ska kunna slå igenom behöver läsarna vara medvetna om e-bokens fördelar och dess smarta funktioner; när populära böcker säljer slut, finns e-boken allting tillgänglig, närsomhelst och varsomhelst; texten i inlagan går att förminska och förstora och teckensnittet går att ändra; innehållsförteckning finns från vilken man smidigt kan hoppa till valfritt kapitel; man kan lägga till länkar, anteckningar och extramaterial, såsom bilder och filmer; man får plats med tusentals e-böcker på sin läsplatta, mobil eller dator.

Trots e-bokens fördelar föredrar de flesta svenskar än så länge pappersboken. Troligtvis är upplevelsen av att hålla en ”riktig bok” i handen större än e-bokens smarta funktioner. Man kanske sitter mycket framför datorn och behöver en paus från arbetet eller de sociala medierna. För egentligen behöver det ena inte utesluta det andra – de kan komplettera varandra.

Text och bild: Andreas Ericsson

Kanelbutikerna – Bruno Schulz

 

Norstedts har valt att ge ut en nyutgåva av Bruno Schulz fantastiska självbiografi Kanelbutikerna. Boken har under en längre tid endast varit tillgänglig på ett fåtal bibliotek, samt på antikvariat. Tack vare Norstedts finns den nu att köpa via de stora nätbutikerna, vilket jag tackar för. Inte endast för att jag själv får äga ett exemplar, utan för att andra läsare kan få upp ögonen för denna välskrivna och märkliga bok.

2009 läste jag Kanelbutikerna för första gången, då jag gick skrivarkursen på Österlens folkhögskola. Att läsa boken ingick som ett obligatoriskt moment i utbildningen, men också att skriva en recension. Just den recensionen kan ni läsa lite längre ner.

Efter att ha läst boken igen, flera år senare, kan jag hålla med om en hel del i recensionen, även om läsupplevelsen var annorlunda jämfört med första gången. Boken var inte lika ”kompakt” och ”tung”, den var mer lättläst. Jag förstod mer av de ”märkliga” händelserna som är så typiska för Kanelbutikerna.

Jag imponerades inte lika mycket av boken som jag minns att jag gjorde 2009. Men detta innebär inte att jag tycker mindre om den, snarare tvärtom. Jag har anammat en större kunskap om Schulz språk, vilket har förstärkt fascinationen för Kanelbutikerna ytterligare; beskrivningarna och metaforerna blir alltmer verkligare och lättförståeliga – djupare dimensioner av boken öppnar upp sig.

Jag anser Kanelbutikerna vara ett mästerverk, ett tidlöst sådant. I det här fallet rör sig Bruno Schulz utan tvekan i samma klass som t.ex. Kafka och Dostojevskij.

Nedan följer den recension som jag skrev i augusti 2009, efter att ha läst Kanelbutikerna för första gången.

Jag har läst Kanelbutikerna av Bruno Schulz, en bok som alltså inte var speciellt lätt att få tag på, men som enligt min mening borde vara lätt att få tag på, eftersom det är en otroligt välskriven bok, men också en ganska märklig, och ibland svår bok. Författarens barndomsbetraktelser av hemstaden Drohobycz i Polen, tycks pendla mellan dröm och verklighet, vilket gör boken märklig, men på ett inspirerande sätt. Genom sina oändliga beskrivningar av maträtter, växter, omgivningar, människor, så målar Schulz upp en värld som ibland bara tycks existera i Schulz eget huvud – en drömvärld. Men samtidigt lämnar han inte helt verkligheten, utan väver in den i sin drömvärld på en sådant elegant sätt att man inte annat kan göra än att njuta. På något sätt lyckas han lyfta fram vardagens göromål på ett sådant effektfullt sätt, att dessa vardagliga bestyr blir mer intressanta än vad de egentligen är, speciellt i kapitlet En natt i högsäsongen, där han beskriver de vardagliga bestyr som pågår i faderns butik. Sedan lyfter han dessa vardagliga bestyr till en helt annan nivå, när han beskriver faderns rädsla för att möta kunderna utan sina medarbetares hjälp. Effekten blir en overklighet mitt i verkligheten, en dröm, eller rentav en mardröm. Kanske är detta en metafor för faderns labila psyke. Även i avsnittet Kackerlackorna, då fadern hel enkelt förvandlas till en kackerlacka, ser man ytterligare prov på Schulz drömvärld, likaså när faster Perazja i kapitlet Stormen, förvandlas till aska. Schulz öppnar upp sin drömvärld genom sina mästerliga beskrivningar, som med en sådan variation av ord och formuleringar aldrig tycks bli tjatiga. Och just detta, att han lyckas hitta variationen i sina beskrivningar, gör att beskrivningarna inte blir för tunga, utan tvärtom så förgyller de läsningen; Schulz tycks ha ett obegänsat ordförråd och en stor fantasi.

När jag läser Kanelbutikerna inser jag att det är en bok som ska läsas med måtta. Det är ingen bok som man läser i 110 kilometer i timmen. Istället ska man låta sig uppslukas av varje mening, varje ord, varje genomarbetad formulering. Kanske krävs det att man läser boken mer än en gång för att kunna få ut det mesta av den. Men det är också en krävande bok, och som jag tidigare nämnde, en svår bok. Svår och krävande på det sättet att den verkligen kräver koncentration. Den kräver närvaro i nuet, mycket på grund av de otaliga beskrivningar som boken innehåller. Varje mening är kompakt, och innehåller mycket mer än vad man kan tro. Dessutom finns det nästan ingen dialog, vilket jag gillar. Jag tycker det finns alldeles för många författare som fastnar i dialoger, som på något sätt försöker få fram tankar och känslor genom prat (då är det kanske bättre att skriva ett filmmanus eller teatermanus istället för en bok!) Men visst, bristen på dialog kan få en bok att kännas tung och svårläst. Dessutom innehåller Kanelbutikerna många märkliga händelser, såsom faderns monolog om materien i kapitlet Provdockorna, som jag personligen inte fick riktigt grepp om, men som ändå tycks ge en ytterligare dimension till boken, genom att det lämnar läsaren att tolka det på sitt eget sätt. Kanske finns det en förklaring, kanske inte. Ungefär som en dikt, eller en låttext. Författaren tänker sig en sak, medan läsaren tänker sig en annan. Och just detta gör Kanelbutikerna till en otroligt intressant bok.

Boken är också ganska annorlunda uppbyggd, eftersom den inte tycks utspela sig i en kronologisk ordning, utan består mer av ett antal noveller, eller fristående berättelser, som har det gemensamt att de utspelar sig i staden Drohobycz under författarens barndom, där författaren själv, pappan, mamman och Adela är de enda personer som återkommer. Annars skiljer sig kapitlena åt. I kapitlet Nimrod beskriver författaren en hund han lekte med, medan han i Krokodilgatan beskriver Drohobycz gator och dess människor utifrån en karta. I Herr Karol, berättare han om sin morbror Karol som är gräsänkling – varken hunden eller Herr Karol nämns någon annanstans än i just detta specifika kapitel.

Att Schulz låter varje kapitel vara en historia för sig, gör att boken skiljer sig drastiskt från andra självbiografiska böcker. Schulz vågar experimentera med orden, med verkligheten, med uppbyggnaden. Han vågar gå sina egna vägar, vågar gå utanför ramarna. Därför känns det oerhört tråkigt att läsa i efterskriften att Bruno Schulz var en bland många människor som mördades av nazisterna. Hade han fått leva, hade han kunnat hålla på i många år till, kunnat skriva många fler fantastiska böcker. Men istället fick han möta sin död på en av Drohobycz gator.

Text: Andreas Ericsson

Illustration (självporträtt): Bruno Schulz

Pistolen mot tinningen

20120410-192803.jpg

Endast ett fåtal exemplar finns kvar av förstaupplagan av min debutroman, Pistolen mot tinningen. Finns att köpa på www.adlibris.com

Omslag: Andreas Ericsson

Boy In The Shadows – Not Enough

Not Enough är skriven av Andreas Ericsson och framförd under namnet Boy In The Shadows. Låten finns att köpa på www.stonerainmusic.com.

Videon är filmad och regisserad av Andreas Ericsson.

Boy In The Shadows – Autumn Breathe

Autumn Breathe är skriven av Andreas Ericsson och framförd under namnet Boy In The Shadows. Låten finns att köpa på www.stonerainmusic.com.

Videon är filmad och regisserad av Andreas Ericsson.

%d bloggare gillar detta: