Jag är inte rädd för mörkret – en ”ljummen” skiva som växer

Sveriges största rockband, Kent, bjöd in till stor presskonferens på Berns i Stockholm inför releasen av deras tionde album, Jag är inte rädd för mörkret.

Via Aftonbladets webb-tv kunde jag ta del av Kents omdiskuterade presskonferens, där alla, från bloggande fans till garvade journalister, var inbjudna. Alla var där under samma premisser, och däri låg kritiken; de stora tidningarna och tv-kanalerna skulle inte få några exklusiva intervjuer med bandet, och i och med det, kallades Kent bl.a. för mediefientliga. Man får dock inte glömma att Kent är ett band som alltid gått sin egen väg; det är ett band som väljer det oförutsägbara framför det självklara, och ett band som värderar sina fans högt.

Vidare handlar det också om det faktum att ett svenskt band gör en stor presskonferens. Hade U2, Madonna eller Bruce Springsteen samlat mediaeliten på Berns hade ingen reagerat. Men när Sveriges största rockband gör det, är det inte längre lagom, då är det för mycket; men just på den nivån befinner sig Kent – på presskonferensnivå. Eller som de själva kommenterar det: ”Det är en kul grej”. De tar udden av hela situationen, och visar att allt inte behöver vara så genomtänkt, planerat eller kalkylerat. Istället bygger man det på en känsla, en lust att hitta nya infallsvinklar, samtidigt som man får chansen att jävlas lite med pressen.

På nya skivan Jag är inte rädd för mörkret har Kent lämnat den elektroniska rocken som utmärkte de tre senaste albumen, Tillbaka till samtiden, Röd och En plats i solen, för ett mer poporienterat och organiskt sound. Genomgående vilar låtarna på en ”mjuk” ljudmatta, med U2-doftande syntar och gitarrer, och ett fåtal inslag av elektroniska element; men inget av skivans instrument utmärker sig, utan sveps in i – tillsammans med Jocke Bergs sång – diffusa melodier och arrangemang. Det blir behagligt och melankoliskt, lättlyssnat och kravlöst – men blir det bra? Mina tankar går omedelbart till Kents softa, radiovänliga och publikfriande, Vapen & ammunition, som jag anser vara bandets i särklass sämsta skiva. På många sätt påminner skivorna om varandra, men med den stora skillnaden att Jag är inte rädd för mörkret är bättre. Den är jämnare, mognare och intressantare.

Förstasingeln 999 inleder plattan på ett snyggt och levande sätt. Till en början hade jag svårt för den utdragna, långa bryggan som aldrig leder till någon direkt refräng. Men precis som med skivan i sin helhet, växer den här låten för varje lyssning. Texten andas gamla minnen av en svunnen tid och värld, som fyller mig som lyssnare med en härlig känsla av Kent-melankoli. Ribban höjs ytterligare i andra låten Petroleum, som jag fullkomligt älskar. Och några guldspår lyckas Kent leverera i denna stundtals ljumma skiva; Isis & Bast, Ruta 1, Färger på natten och Hänsyn. Tyvärr håller inte skivan den höga klass som man förväntar sig av Kent; och kanske handlar det just om det, att man förväntar sig att Kent ska leverera mästerverk efter mästerverk, eftersom bandet besitter en extremt hög lägstanivå. Och även om Jag inte är rädd för mörkret inte är en av Kents främsta verk, är det en skiva som växer för varje lyssning; och med tiden kanske ”ljumheten” försvinner.

Text och bild: Andreas Ericsson

Annonser
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: