Thomas Bernhard – Mina priser

Sedan 2004 har bokförlaget Tranan gett ut ett antal böcker av den österrikiske författaren, Thomas Bernhard – Mina priser är en av dem.

Jag tror långt ifrån alla kan uppskatta, eller ta till sig, Thomas Bernhards intensiva, krävande språk, med ändlösa meningar och stycken; hans avsky och pessimism gentemot sitt hemland, Österrike, men också gentemot alla halvlitterära dilettanter; hans märkvärdighet, självupptagenhet och överlägsenhet; och inte minst hans underhållande, svarta och egensinniga humor.

Själv älskar jag Thomas Bernhards intensitet; det är som att läsa hans böcker i ett enda andetag. De fantastiska romanerna Skogshuggning, Undergångaren och Gamla mästare är skrivna i ett svep, utan varken kapitelindelning eller styckeindelning. Man sugs in i storyn, in i en stark, oavbruten ström av ord och meningar – och först när man når slutet kan man andas ut; Bernhards böcker kräver läsarens fulla koncentration, och resultatet är en litterär njutning av allra högsta klass!

Mina priser är en lättläst och stundtals hysteriskt rolig bok. Som vanligt saknas styckeindelning, men meningarna är kortare, luftigare och kapitelindelning finns. Boken är uppbyggd kring ett antal prestigefulla priser som Thomas Bernhard mottog under sin livstid – priser som för honom var fullkomligt ointressanta, bortsett från en sak: pengarna. Thomas Bernhard tycktes alltid vara i stort behov av pengar, som skulle användas bl.a. till resor, husköp eller skulder. Men för att få pengarna var han tvungen att acceptera priserna, och därmed tvingas medverka på prisceremonierna, där det krävdes att han höll tal, tal som han oftast skrev i sista minuten. I slutet av Mina priser finns alla hans anföranden att läsa i sin helhet, vilka fungerar lite som fotnoter till grundtexten.

Även om Mina priser är en underhållande och lättillgänglig bok, ser jag den som ett komplement i Thomas Bernhards verkförteckning – för ska man uppleva författaren fullt ut, ska man läsa romanerna. Och tack vare bokförlaget Tranan finns nu sammanlagt sex verk att tillgå av den österrikiske författaren.

Text och bild: Andreas Ericsson

Annonser

Paul Auster – Sunset Park

 

Den amerikanske författaren, Paul Auster, är aktuell med sin sextonde roman, Sunset Park, som till största delen utspelar sig i Brooklyn, New York, där författaren själv bor.

Jag insåg redan under själva läsningen av Paul Austers mästerverk från 2003, Illusionernas bok, att jag hade hittat en favorit – både bland böcker och författare. Illusionernas bok innehåller allt som är typiskt för Paul Austers stil: slumpens inverkan på människors liv; den komplexa berättelsestrukturen med historier som är likt små böcker inuti boken, vilket kräver läsarens fulla koncentration; de ensamma, konstnärliga, välutbildade karaktärerna, som kastas in i märkliga, oförutsägbara händelser; det klara, välkonstruerade språket, som driver de små och stora berättelserna framåt mot oväntade mål. Efter Illusionernas bok följde ett antal böcker med samma komplexa berättelsestruktur, t.ex. Orakelnatten och Dårskaper i Brooklyn, där Paul Auster visar att hans starkaste decennium som författare är 2000-talet.

Senaste romanen heter alltså Sunset Park, en bok som handlar om en ung man, Miles, som flytt från sitt liv och sin familj i New York, eftersom han bär på en fruktansvärd hemlighet. Sju år senare befinner han sig i Florida, där han arbetar med att tömma bostäder där folk har blivit vräkta. Han har förälskat sig i en minderårig tjej, Pilar, som är lika förälskad i Miles. Dock är båda medvetna om att det Miles gör är brottsligt, och när Pilars syster, Angela, hotar med att kontakta polisen, blir Miles tvungen att fly tillbaka till New York – utan Pilar. Han inkvarterar sig olagligt i ett övergivet hus i Sunset Park i Brooklyn, tillsammans med barndomsvännen och trumslagaren, Bing, samt två tjejer, konstnären Ellen och doktoranden Alice. I staden befinner sig också Miles pappa, bokförläggaren Morris och Miles styvmor, Willa, som han inte haft någon kontakt med sedan han flydde. Samtidigt flyttar Miles riktiga mamma, skådespelerskan Mary-Lee, tillfälligt upp från Los Angeles till New York, för att spela huvudrollen i en pjäs. Miles blir tvungen att göra upp med sitt förflutna – något han är säker på kommer påverka hans redan osäkra framtid.

Sunset Park är inte lika komplex i sin struktur som de tidigare romanerna, och i sin helhet är inte berättelsen speciellt oförutsägbar, komplicerad eller sensationell. Istället ligger mycket av bokens djup och innehåll i karaktärernas egna berättarperspektiv, där man får lära känna deras bakgrund, tankar och intressen, vilket driver huvudberättelsen framåt, men blir i vissa fall en berättelse i sig. Auster fyller också boken med små anekdoter, som i Sunset Park kretsar mycket kring den amerikanska nationalsporten baseboll. Som svensk är det svårt att förstå basebollens storhet, vilket gör att man inte kan ta till sig anekdoterna med samma entusiasm som Auster själv gör, men trots det lyckas han ändå göra dem intressanta, roliga och oväntade. Något som också är intressant, som märks i tidigare Auster-böcker, är att författaren gärna vill undvika moderniteter som datorer och mobiltelefoner. Han skapar karaktärer som uttrycker sin avsky mot den amerikanska samtiden och dess utveckling, och därför vägrar använda sig av tekniska hjälpmedel. Det syns tydligt att Auster, genom sina karaktärer, vill utrycka sina åsikter kring det politiska och samhälleliga klimatet.

I sina böcker har Auster en förmåga att dra saker och ting till sin spets, för att sedan leda händelserna till ett oväntat och genomtänkt avslut – något som till viss del sker i Sunset Park, men inte på ett lika fulländat sätt som man som Auster-läsare är van vid. Även om berättelsen är väl genomarbetat och intressant, lämnas jag ändå av en tom känsla, en känsla av att inte blivit drabbad av något utöver det vanliga, något som Paul Auster vanligtvis är mästare på att åstadkomma. Kanske är det mina skyhöga förväntningar på Auster som hindrar mig från att drabbas av Sunset Park. Oavsett vad, så tröttnar jag aldrig på Paul Austers språkliga ton och stil, något som kan vara minst lika njutningsfullt som en bra berättelse.

Text och bild: Andreas Ericsson

Emily Dickinson – en nyskapande poet

Idag anses Emily Dickinson vara en av de mest betydelsefulla amerikanska poeter. Och trots att hon skrev närmare 1800 dikter under sin livstid, publicerades endast ett fåtal. 

Jag kan inte låta bli att jämföra Emily Dickinson med Franz Kafka. Ingen av dem hade några litterära framgångar i sina liv, men var trots det otroligt produktiva. Dessutom ville både Dickinson och Kafka vid sin död att deras verk skulle brännas – en vilja som ingen av dem fick igenom. Istället kom Emily Dickinson och Franz Kafka, inom sina litterära genrer, att bli två av litteraturhistoriens mest inflytelserika författare.

Emily Dickinson föddes, 1830, i Amherst i Massachusetts, USA. Hon hade en syster, Lavinia, och en bror, Austin. Mamman hette också Emily, och pappan Edward; han var advokat och politiker, men också kassaförvaltare på Amherst College, som hans pappa, Samuel, hade varit med och grundat. Edward hade en konservativ syn på kvinnors roll i samhället, men trots det, lät han Emily utbilda sig på Amherst Academy. Dock ville Edward att Emily inte skulle framstå som alltför ”litterär”.

Familjen Dickinson var en bokintresserad familj, och i huset, The Homestead, fanns hyllor fyllda med böcker. Som barn läste Emily, förutom skolböcker, en hel del kristen litteratur, speciellt Bibeln, men efterhand som hon växte upp upptäckte hon samtida författare och poeter, som Alfred Lord Tennyson, John Ruskin, Thomas Carlyle och Elizabeth Barrett Browning. Under 1800-talet introducerades också en ny era av psykologisk fiktion bl.a. av Brontës-systrarna, Emily, Charlotte och Anne, vars verk var en stor inspiration för Emily. Och även om Emily föredrog modern litteratur, återkom hon ofta till Shakespeare och Dickens och sin favoritbok, King James Bible. Emily var också en flitig läsare av den litterära och politiska dagstidningen, The Springfield Daily Republican, samt The Atlantic Monthly.

Efter utbildningen på Amherst Academy, flyttade Emily tillbaka till The Homestead. Under ett antal år tillbringande hon mycket tid med vänner, och var en omtyckt och attraktiv kvinna. Dessutom fick hon, 1852, sin första dikt publicerad, Sic Transit Gloria Mundi, i den tidning hon varje dag brukade läsa – The Springfield Daily Republican. Dock publicerades dikten anonymt, och titeln ändrades till A Valentine. Redan tidigare hade en lokal kritiker avrått henne från publicering, då han ansåg hennes dikter ha ett omoraliskt innehåll, och att de var hackigt skrivna.

Trots kritiken gav Emily inte upp sitt skrivande, tvärtom, drog hon sig i trettioårsåldern undan all social aktivitet, för att leva ett tillbakadraget liv i sitt föräldrahem, där hon ostört, och på egna villkor, kunde skriva poesi. Sedan barnsben, hade Emily dessutom haft ett stort intresse för trädgårdsskötsel, och hade under åren skaffat sig stor kunskap kring växtodling. För att få rosorna, tusenskönorna, syrenerna, pionorna, fingerborgsblommorna att växa, var Emily tvungen att förstå, inte endast vädrets inverkan på växterna, utan även binas, flugornas, fjärilarnas och fåglarnas inverkan – något som kom att påverka hennes diktning. Ett av många exempel är slutraderna i dikten, Summer´s Obsequies, som är en av mina favoriter:

In the name of the bee

And of the butterfly

And of the breeze, amen!

Gud, naturen, döden och livet är återkommande teman i Emily Dickinsons poesi. Hon tycks gå emot sin tids starka, kristna moral, genom att ifrågasätta Gud, både utifrån sitt egna och andras perspektiv. Genom sitt skrivande söker hon en förståelse för Guds plan för människan; hon inser att det inte finns några självklara svar, och därför måste hon föra en dialog med Gud – hon måste förstå mer om den skapare hon läser om i King James Bible. Och kanske är detta en stor anledning till att hon ville att dikterna skulle brännas; hon vågade nämligen ifrågasätta Gud på ett sätt som skulle uppfattas som hädiskt och omoraliskt. Kanske skämdes hon över orden, tyckte dem vara pinsamma – men för att förstå sitt eget och andras liv var hon tvungen att skriva dem. I dikt nr. XXVI, får jag en känsla av att Emily ifrågasätter världens orättvisor, att Gud sitter likgiltig på sin tron utan att skänka människorna en hjälpande hand; istället är det människorna som måste sträcka sina händer upp till honom – dock utan resultat. Något humoristiskt blir det i sista raden.

Victory comes late,

And is held low to freezing lips

Too rapt with frost

To take it.

How sweet it would have tasted,

Just a drop!

Was God so economical?

His table´s spread too high for us

Unless we dine on tip-toe.

Även om Emily Dickinson tycktes leva helt i sin egen värld, med sina egna tankar, hade hon ändå människor omkring sig: Lavinia, Austin, Edward och Emily (mamman). Austin hade gift sig med en av Emilys bästa väninnor, Susan Gilbert, och dessa två hade flyttat in i grannhuset, The Evergreens. Tillsammans med Lavinia fick Emily ta hand om sin mamma som insjuknat i en odiagnostiserad sjukdom, vilket Emily inte var speciellt förtjust i, då hon inte stod sin mamma speciellt nära. 1875, drabbades mamma Emily av en stroke, och blev till stor del förlamad – hon dog 1882.

Emily buntade ihop sina dikter till en form av poesiböcker – ett arbete hon höll på med fram till 1864. Kanske fanns det i denna handling en stor längtan efter att se sina dikter i bokform, något som under hennes levnadstid aldrig blev verklighet. Däremot publicerades ytterligare några dikter i tidningarna, Drum Beat, The Brooklyn Daily Union och The Round Table.

Till och från, under åren 1864 och 1865, tillbringade Emily månader i sträck på Cambridge Hospital, eftersom hon drabbats av en ögonsjukdom. I dikten Sight tycks hon ge uttryck för sin rädsla kring ögonskadan:

Before I got my eye put out,

I liked as well to see

As other creatures that have

eyes,

And know no other way.

Efter ögonoperationerna började Emily Dickinson leva ett ännu mer avskilt liv än tidigare. Hon träffade endast sin familj, och när besökare kom till huset stod hon gömd bakom en dörr. Vid denna period började hon också att klä sig helt i vitt, något som dock inte var ovanligt bland kvinnor under 1800-talet; vita klänningar var ett vardagsplagg som var billiga att köpa. Ändå har det uppstått teorier rörande betydelsen av den vita färgen, som blivit symbolisk för Emilys senare del av livet. Kanske kan färgen varit ett uttryck för renhet, något som inte alltid fanns i hennes poesi. Färgen hade dock stor betydelse för Emily, som vid sin död, 1886, begravdes i vita kläder i en vit kista – Emily dog av en njursjukdom.

1890, gav bokförlaget, Roberts Brothers of Boston, ut den första diktsamlingen av Emily Dickinson – Poems. Tack vare Lavinia, som hittade och räddade Emilys dikter, kunde kommande poeter och författare låta sig inspireras av Emilys egensinniga och nyskapande stil; låta sig förundras över tankarna hos en isolerad och ouppmärksammad kvinna; en intelligent, djupsinnig och modig diktare, någon som vågade gå utanför ramarna vad gäller språk och struktur.

Husen, The Homestead och The Evergreens, har man nu gjort om till museum – Emily Dickinson Museum, där man har samlat mängder av föremål som tillhört familjen, bl.a. en av Emilys vita klänningar. Numera finns också Emilys alla dikter samlade både i bokform och i digital form. Med min iPhone och iPad laddar jag smidigt ner Emily Dickinsons samlade verk från App Store – helt gratis dessutom. Och jag kan inte sluta förundras över att jag med min iPhone sitter och bläddrar igenom Emily Dickinsons 150 år gamla dikter – dikter som var tänkta att förstöras för all framtid.

Text: Andreas Ericsson

%d bloggare gillar detta: