Norah Jones fortsätter experimentera

Tio år efter den storsäljande debutskivan, Come Away With Me, släpper Norah Jones sitt femte album, Little Broken Hearts. Skivan är producerad av Brian Burton, alias Danger Mouse. 

Jag måste erkänna att jag var måttligt intresserad, eller rättare sagt, helt ointresserad av Norah Jones när hon tog världen med storm 2002. Jazz och blues har aldrig riktigt tilltalat mig, och jag kunde inte uppskatta eller ”förstå” det unika med Norah Jones sound. Det var inte först förrän flera år senare som jag insåg att Norah Jones skiljde sig märkbart från andra artister inom genrerna. Norah Jones hade tagit blusen och jazzen från gubbarna i New Orlenas, och fräschat upp genrerna med poporienterade melodier, kryddat dem med sin lena, behagliga sång och sitt talangfulla, innerliga pianospel; hon visade att även unga tjejer från New York kan leverera egenkomponerad jazz och blues av allra högsta kvalitet, och inte bara det, utan även nå ut till miljontals lyssnare världen över; till lyssnare som jag, som normalt sätt inte brinner för dessa genrer.

På förra skivan, The Fall, från 2007, kunde man skönja en förändring i Norah Jones sound. Jämfört med föregångarna var den mer gitarrbaserad och experimentell, vilket jag gillade. Little Broken Hearts följer i samma spår som The Fall, men tar produktionen ett steg längre; det finns en större spontanitet och experimentlusta; en livekänsla över inspelningarna som tycks smutsa ner ljudbilden. Arrangemangen är både avskalade och atmosfäriska, och stundtals hör man brus på inspelningarna; det känns analogt och äkta, men inte omodernt. Norah Jones vågar utforska nya vägar inom ramarna av sitt eget sound, mycket tack vare producenten och vännen, Brian Burton, som bl.a. arbetat med Beck, Jack White och Gorillaz.

Tidigare har vi kunnat höra Norah Jones klinka på sin svarta Steinwayflygel, men numera väljer hon gitarren eller det elektriska pianot, både live och i studio. Just dessa instrument, framförallt gitarren, är dominerade på Little Broken Hearts. Överlag tycks musikerna treva sig fram i jakten på det rätta ljuden, det rätta uttrycket. För det mesta blir det fenomenalt, som i Say Goodbye, en softpop-låt med ett skönt gung i, 4 Broken Hearts, med en, för Norah Jones, röjig refräng och en vers som påminner om Chris Isaaks hit, Wicked Game, eller i Take it Back, som börjar nedtonat med plockande gitarrer, fylls på med ett lätt trumkomp, och sedan växer sig större med distade gitarrer, atmosfäriska syntar och diffus sång – en av skivans bästa låtar. Dock blir det inte lika bra i förstasingeln, Happy Pills, som känns slätstruken och trist – och som helhet tappar Little Broken Hearts något mot slutet. Ändå är det en genomgående jämn skiva, trots att arrangemangen ibland tycks överskugga låtmaterialet – vilket i och för sig inte behöver vara någon nackdel. Personligen blir jag både överraskad, intresserad och glad när jag lyssnar på Little Broken Hearts. Framförallt blir jag glad över att Norah Jones vågar utveckla sitt sound, och att hon gör det på helt rätt sätt.

Omslaget till Little Broken Hearts är fantastiskt snyggt – tycker jag. Inspirationen och idén kommer från filmpostern för Russ Meyers film, Mudhoney, från 1965, som satt på väggen i studion i L.os Angeles. I en intervju säger Norah Jones att hon stirrade på postern varje dag, medan hon skrev låtarna till skivan. Hon fascinerades av bilden, och såg det som en självklarhet att den i någon form skulle finnas med på skivan. Själv blir jag positivt överraskad när artister faktiskt anstränger sig att göra väl genomtänkta omslag – och snygga dessutom! Omslaget passar den experimentella andan som genomsyrar Little Broken Hearts.

Text: Andreas Ericsson

Omslagsdesign: Frank Harkins

Omslagsbild av: Frank Ockenfels III

Ett stabilt tredje album från Delain

Omslagsbild: Glenn Arthur (www.glennarthurart.com)

Det holländska metalbandet, Delain, har kommit ut med sitt tredje album, We Are the Others. Skivan är inspelad i Hellner Studios i Stockholm, och producerad av den svenska trion Jacob Hellner, Fredrik Thomander och Anders Wikström.

De två största banden inom symfonisk metal, Nightwish och Within Temptation, har banat vägen för en uppsjö liknande band under 2000-talet; många av dem är rena kopior, medan andra band, t.ex. Leaves Eyes, har skapat sitt eget uttryck inom genren. Ett annat exempel är Delain. För trots att de följer i de framgångsrika bandens spår, blir de inga kopior; de blandar inte metal med opera, trycker inte in hela symfoniorkestrar i varje låt – istället lyfter de fram kärnan i den gotiska metalen, som man bl.a. hittar i de finska banden Entwine och H.I.M., och norska, Theatre of Tragedy. Bakom sångerskan Charlotte Wessels klara, kraftfulla och ”stora” sång, döljer sig en tät ljudmassa av syntar och gitarrer, som tycks svärta ner ljudbilden och lyfta fram den inre melankolin hos lyssnaren; däri ligger magin i Delains musik; genom att blanda metalarrangemang med poporienterade melodier, blir soundet både välpolerat och rått.

We Are the Others känns som en fortsättning på förra skivan, April Rain, både arrangemangsmässigt och låtmässigt. April Rain är en genomgående briljant skiva, och det var tack vare den som jag fastnade för Delain. Möjligtvis är April Rain låtmässigt starkare än We Are the Others, även om låtarna på den senare tycks växa mer och mer för varje lyssning. Inledande Mother Machine försätter mig i en härlig Delain-stämning; jag sugs in bland energiska trummor, gotiska gitarrslingor, tunga rytmgitarrer och en underbart behaglig och melankolisk refräng; hela arrangemanget smyckas av Charlotte Wessels stabila och vackra sång.

Delain har en förmåga att skriva raka pop-doftande låtar som skulle passa vilken kommersiell radiostation som helst. Tyvärr är radion i allmänhet alltför inskränkt och upprepande för att spela den här typen av musik, vilket är en stor sorg och förlust. Delain radar nämligen upp ett antal potentiella hitlåtar i form av We Are the Others (med fin barnkörssång), Hit Me With Your Best Shot, Lacuna Coil-inspirerade Where Is the Blood (med gästspel av Fear Factory-sångaren och bandvännen, Burton C. Bell), Lene Marlin(?!)-doftande Are You Done With Me och förstasingeln Get the Devil Out of Me. Man kan dra paralleller till landsvännerna i Within Temptation, som är mästare på att kombinera dramatisk och teatralisk metal-tyngd med välpolerat arrangerade pop-melodier. Skillnaden är dock att Delain inte bygger sin musik kring symfoniorkestrar, utan gör en mer avskalad version av symfonisk metal. Och som jag nämnde tidigare, så färgas deras sound av den gotiska metalen, vilket förstärker svärtan i musiken och gör att de skiljer sig från andra liknande band.

Något som ger extra krydda till We Are the Others är omslaget. Själva omslagsbilden är designad av den amerikanske illustratören och konstnären Glenn Arthur. Eftersom Charlotte Wessels är ett stort fan av hans verk, så kontaktade hon honom för en originalbild till skivomslaget. Personligen älskar jag det här omslaget, och har därför grävt djupare i Glenn Arthurs konst, där jag upptäckt en stor samling vackra och egensinniga verk – man kan helt enkelt säga att Glenn Arthur har hittat sitt eget uttryck i konsten, precis som Delain har hittat sitt i musiken.

Text: Andreas Ericsson

%d bloggare gillar detta: