Thomas Bernhard i ett enda andetag

Thomas Bernhards roman, Wittgensteins brorson, kom ut 1982 på tyska, och sex år senare på svenska. Nu har bokförlaget Tranan gjort en nyutgivning av boken, med förord av författarsveriges största Thomas Bernhard-beundrare – Bodil Malmsten. 

Det är omöjligt att undvika Thomas Bernhard när man läser Bodil Malmsten – och det var just genom henne som jag upptäckte den österrikiske författaren; därför känns det självklart att hon får skriva förordet till Wittgensteins brorson, där hon, på ett både humoristiskt och allvarligt sätt, lyfter fram betydelsen av Thomas Bernhards författarskap. Blandningen av allvar och humor är typisk för både Bodil Malmsten och Thomas Bernhard; överhuvudtaget är det oundvikligt att dra paralleller dem emellan, även om de använder sig av två helt olika stilar.

Wittgensteins brorson handlar om den starka vänskapen mellan Thomas Bernhard och hans vän, Paul Wittgenstein. Paul kommer från en rik släkt och är brorson till författaren Ludwig Wittgenstein. Själv försöker Paul skriva böcker, och ser sin vän, Thomas, som en mentor i sitt skrivande. Efterhand förändras detta, då Paul anser sig vara överlägsen Thomas i sitt författarskap – trots det, lyckas han inte skriva en enda bok. Thomas menar att Paul är en filosof som inte producerar skrifter, utan galenskap.

Paul saknar helt arbetsmoral; han lever på familjens förmögenhet, och driver omkring i staden Wien, där han filosoferar, besöker caféer och tittar på operor. De båda vännernas passion för musik är vad som för dem samman, som får dem att inleda en stark vänskap som präglas av intellektuella samtal kring musik, litteratur och politik. Något som också stärker banden dem mellan är deras hälsa, eller snarare ohälsa. Thomas Bernhard läggs in på sjukhus för en lungsjukdom, medan Paul, under samma period, läggs in för psykiska besvär. Thomas Bernhard har i boken en lång utläggning om hur han på sjukhuset ska ta sig till sin vän som ligger på en annan avdelning. Och detta säger mycket om innehållet i Thomas Bernhards romaner; han lyfter fram, till synes vardagliga bagateller, och förstorar upp dem som om de var viktigare än någonting annat – och kanske är det just så, att dessa ”små” händelser i vardagen kanske är viktiga händelser för den som upplever dem. Det behöver inte alltid handla om liv och död, utan mer om känslan av att det handlar om liv och död, att de banala företeelserna, de meningslösa tankebanorna blir så oerhört viktiga att de påverkar ens liv fullständigt. Wittgensteins brorson får mig att inse att Thomas Bernhard är en ärlig författare.

Thomas Bernhards böcker måste läsas för att man ska kunna förstå hans egensinniga och intensiva stil, en stil som består av långa meningar och upprepningar, och ett hoppande fram och tillbaka i händelseförloppet; allt skrivet i ett enda svep, utan varken styckeindelning eller kapitelindelning. Som jag i tidigare recensioner har nämnt, är det som att läsa böckerna i ett enda andetag. Ibland kan det dock bli rörigt, det kan bli svårt att få en helhetsbild över berättelsen, men eftersom Thomas Bernhard har en förmåga att medvetet upprepa sig, fångar han förr eller senare upp läsaren igen – men för att kunna bli uppfångad krävs också en stor koncentration. Trots detta, håller jag med i det Bodil Malmsten skriver i  förordet: Wittgensteins brorson är ingen svårläst bok. Vill man ge sig in i Thomas Bernhards värld – vilket jag verkligen rekommenderar alla som anstränger sig att läsa annat än topplistedeckare – då ska man läsa Wittgensteins broson. Boken har allt man kan önska av Thomas Bernhard; ett originellt, flödande och intensivt språk, en underbar blandning av allvar och humor, udda filosofiska tankegångar, samt en rad anekdoter som kretsar kring stundtals märkliga händelser. Andra romaner av Thomas Bernhard kräver mer av läsaren, men med Wittgensteins brorson kan man luta sig tillbaka och njuta av ett litterärt verk i absolut toppklass.

Text: Andreas Ericsson

%d bloggare gillar detta: