Nytt album med Boy In The Shadows

Nästa vecka släpps albumet, Soul In Ruins, med mitt musikprojekt, Boy In The Shadows. Albumet kommer finnas tillgängligt på bl.a. Spotify, iTunes, Rdio och Amazon.

20131026-102450.jpg

Omslagsbild: Kristina Stasiuliené (www.fotokristina.lt)
Omslagsdesign: Andreas Ericsson

www.andreasericsson.com

Har flyttat till www.andreasericsson.com.

Ny bok – Vattenflickan

Min roman Vattenflickan finns som e-bok på Barnes & NobleiBookstoreSmashwords och Kobo.

Omslag Vattenflickan 2013

Ny bok – Aska

Min kortroman Aska finns som e-bok på Barnes & NobleKoboiBookstore och Smashwords.

Omslag Aska 2013

The Awakening med Boy In The Shadows

Albumet, The Awakening, med mitt musikprojekt, Boy In The Shadows, finns nu på iTunes, Spotify, CDBaby och Amazon.

Artwork - The Wakening

Officiell hemsida: http://www.boyintheshadows.com
Facebook: http://www.facebook.com/boyintheshadowsofficial
Twitter: http://www.twitter.com/boyshadowsmusic
YouTube: http://www.youtube.com/EricssonMusic

Grey Morning med Boy In The Shadows

Singeln Grey Morning från mitt musikprojekt, Boy In The Shadows, finns nu på iTunes, Spotify och CDBaby.

20130113-103935.jpg

Officiell hemsida: http://www.boyintheshadows.com
Facebook: http://www.facebook.com/boyintheshadowsofficial
Twitter: http://www.twitter.com/boyshadowsmusic
YouTube: http://www.youtube.com/EricssonMusic

Paradise Lost levererar stort

Omslagsbild: Valnoir (www.metastazis.com)

Det brittiska metalbandet, Paradise Lost, har kommit ut med sitt trettonde album, Tragic Idol. Liksom förra skivan, Faith Divides Us – Death Unites Us, är Tragic Idol producerad av den svenske producenten, Jens Bogren. 

Jag har lyssnat på Paradise Lost i över tio år, och de är fortfarande ett av mina favoritband. Bandet har sedan starten, 1988, levererat i snitt en skiva vartannat år, och har ideligen visat att de är ett band med en extremt hög lägstanivå. Från allra första början var Paradise Lost ett renodlat dödsmetallband, men efterhand fick dödsmetallen ge vika för ett mer melodiorienterat och lättlyssnat sound, kryddat med gotiska gitarrslingor, syntar och en renare ton från sångaren, Nick Holmes. Tyngden och melankolin fanns självklart kvar, och med 1995 års storsäljare, Draconian Times, visade bandet att de var kungar över den gotiska metalen. Sedan albumet One Second från 1997, har både trummaskiner och syntar blivit välkända inslag i bandets musik.

Tack vare att Paradise Lost vågat utveckla och förnya sitt sound, har de också skaffat sig en stor och hängiven publik. Visserligen finns det lyssnare som föredrar bandets tidiga dödsmetallmusik, men genom att bandet varit djärva nog att ta ut svängarna inom ramen av sitt eget sound, har de placerat sig på toppen av den gotiska metalgenren, och visat att de är ett band som aldrig står still, utan ett band som ständigt utvecklas musikaliskt.

Producenten Jens Bogren har varit helt rätt man för Paradise Lost att jobba med. På både Faith Divides Us – Death Unites Us och Tragic Idol har han lyft fram det som bandet har strävat efter i flera år: att bli ett tyngre band, att använda sig av sina dödsmetallrötter och blanda det med sin typiska gotiska metal, utan att det blir alltför brutalt. Jag vet sedan många år tillbaka att Jens är ett fan av bandet, då jag gick i hans parallellklass på Sturegymnasiet i Halmstad. Att han har fått chansen att arbeta med sina ”idoler”, måste ha varit något alldeles extra – och han förtjänar verkligen det. Jens visar med sitt arbete med Paradise Lost att han har en stor känsla för arrangemang och ljudteknisk kvalitet – något man kunde se redan på Sturegymnasiet i slutet av 90-talet.

Foto: Paul Harries (www.paulharries.com)

Till en början känns Tragic Idol låtmässigt svagare än föregångaren; jag fastnar inte omedelbart för förstasingeln, Honesty In Death, eller gratisversionen av Crucify. Men ju mer jag lyssnar på albumet i sin helhet, desto mer upptäcker jag låtarnas styrka. Paradise Lost levererar ett antal blivande klassiker i form av Fear of Impending Hell, In This We Dwell, Tragic Idol och Draconian Times-doftande, Worth Fighting For, samt bonusspåret på iTunes-versionen av albumet, Ending Through Changes. Även Honesty In Death och Crucify växer till sig och blir två starka spår. Enda egentliga svagheten är inledande Solitary One, som med sin ointressanta melodi faller ganska platt.

Tragic Idol sjunger Nick Holmes bättre än någonsin; kanske är det till och med hans bästa prestation i karriären. Han har en brutal röst i grunden, något som framkommer tydligt på både Tragic Idol och föregångaren. Men sångaren har också en otroligt varierad röst, vilket man kunnat höra på de olika skivorna genom åren. Hans sång kan vara mörk och djup, klar och kraftfull. Han kan sjunga softare låtar, som på 1999 års Host, och på den underbara covern av Everything But the Girls, Missing (från In Requiem, 2007). På Tragic Idol har han hittat den perfekta kombinationen av growl, mörker, klarhet och djup. Överhuvudtaget genomsyras albumet av en blandning av allt som Paradise Lost är. Och jag hoppas innerligt att bandet fortsätter jobba med Jens Bogren – ett samarbete som säkerligen kan resultera i fler mästerverk.

Text: Andreas Ericsson

Thomas Bernhard i ett enda andetag

Thomas Bernhards roman, Wittgensteins brorson, kom ut 1982 på tyska, och sex år senare på svenska. Nu har bokförlaget Tranan gjort en nyutgivning av boken, med förord av författarsveriges största Thomas Bernhard-beundrare – Bodil Malmsten. 

Det är omöjligt att undvika Thomas Bernhard när man läser Bodil Malmsten – och det var just genom henne som jag upptäckte den österrikiske författaren; därför känns det självklart att hon får skriva förordet till Wittgensteins brorson, där hon, på ett både humoristiskt och allvarligt sätt, lyfter fram betydelsen av Thomas Bernhards författarskap. Blandningen av allvar och humor är typisk för både Bodil Malmsten och Thomas Bernhard; överhuvudtaget är det oundvikligt att dra paralleller dem emellan, även om de använder sig av två helt olika stilar.

Wittgensteins brorson handlar om den starka vänskapen mellan Thomas Bernhard och hans vän, Paul Wittgenstein. Paul kommer från en rik släkt och är brorson till författaren Ludwig Wittgenstein. Själv försöker Paul skriva böcker, och ser sin vän, Thomas, som en mentor i sitt skrivande. Efterhand förändras detta, då Paul anser sig vara överlägsen Thomas i sitt författarskap – trots det, lyckas han inte skriva en enda bok. Thomas menar att Paul är en filosof som inte producerar skrifter, utan galenskap.

Paul saknar helt arbetsmoral; han lever på familjens förmögenhet, och driver omkring i staden Wien, där han filosoferar, besöker caféer och tittar på operor. De båda vännernas passion för musik är vad som för dem samman, som får dem att inleda en stark vänskap som präglas av intellektuella samtal kring musik, litteratur och politik. Något som också stärker banden dem mellan är deras hälsa, eller snarare ohälsa. Thomas Bernhard läggs in på sjukhus för en lungsjukdom, medan Paul, under samma period, läggs in för psykiska besvär. Thomas Bernhard har i boken en lång utläggning om hur han på sjukhuset ska ta sig till sin vän som ligger på en annan avdelning. Och detta säger mycket om innehållet i Thomas Bernhards romaner; han lyfter fram, till synes vardagliga bagateller, och förstorar upp dem som om de var viktigare än någonting annat – och kanske är det just så, att dessa ”små” händelser i vardagen kanske är viktiga händelser för den som upplever dem. Det behöver inte alltid handla om liv och död, utan mer om känslan av att det handlar om liv och död, att de banala företeelserna, de meningslösa tankebanorna blir så oerhört viktiga att de påverkar ens liv fullständigt. Wittgensteins brorson får mig att inse att Thomas Bernhard är en ärlig författare.

Thomas Bernhards böcker måste läsas för att man ska kunna förstå hans egensinniga och intensiva stil, en stil som består av långa meningar och upprepningar, och ett hoppande fram och tillbaka i händelseförloppet; allt skrivet i ett enda svep, utan varken styckeindelning eller kapitelindelning. Som jag i tidigare recensioner har nämnt, är det som att läsa böckerna i ett enda andetag. Ibland kan det dock bli rörigt, det kan bli svårt att få en helhetsbild över berättelsen, men eftersom Thomas Bernhard har en förmåga att medvetet upprepa sig, fångar han förr eller senare upp läsaren igen – men för att kunna bli uppfångad krävs också en stor koncentration. Trots detta, håller jag med i det Bodil Malmsten skriver i  förordet: Wittgensteins brorson är ingen svårläst bok. Vill man ge sig in i Thomas Bernhards värld – vilket jag verkligen rekommenderar alla som anstränger sig att läsa annat än topplistedeckare – då ska man läsa Wittgensteins broson. Boken har allt man kan önska av Thomas Bernhard; ett originellt, flödande och intensivt språk, en underbar blandning av allvar och humor, udda filosofiska tankegångar, samt en rad anekdoter som kretsar kring stundtals märkliga händelser. Andra romaner av Thomas Bernhard kräver mer av läsaren, men med Wittgensteins brorson kan man luta sig tillbaka och njuta av ett litterärt verk i absolut toppklass.

Text: Andreas Ericsson

Norah Jones fortsätter experimentera

Tio år efter den storsäljande debutskivan, Come Away With Me, släpper Norah Jones sitt femte album, Little Broken Hearts. Skivan är producerad av Brian Burton, alias Danger Mouse. 

Jag måste erkänna att jag var måttligt intresserad, eller rättare sagt, helt ointresserad av Norah Jones när hon tog världen med storm 2002. Jazz och blues har aldrig riktigt tilltalat mig, och jag kunde inte uppskatta eller ”förstå” det unika med Norah Jones sound. Det var inte först förrän flera år senare som jag insåg att Norah Jones skiljde sig märkbart från andra artister inom genrerna. Norah Jones hade tagit blusen och jazzen från gubbarna i New Orlenas, och fräschat upp genrerna med poporienterade melodier, kryddat dem med sin lena, behagliga sång och sitt talangfulla, innerliga pianospel; hon visade att även unga tjejer från New York kan leverera egenkomponerad jazz och blues av allra högsta kvalitet, och inte bara det, utan även nå ut till miljontals lyssnare världen över; till lyssnare som jag, som normalt sätt inte brinner för dessa genrer.

På förra skivan, The Fall, från 2007, kunde man skönja en förändring i Norah Jones sound. Jämfört med föregångarna var den mer gitarrbaserad och experimentell, vilket jag gillade. Little Broken Hearts följer i samma spår som The Fall, men tar produktionen ett steg längre; det finns en större spontanitet och experimentlusta; en livekänsla över inspelningarna som tycks smutsa ner ljudbilden. Arrangemangen är både avskalade och atmosfäriska, och stundtals hör man brus på inspelningarna; det känns analogt och äkta, men inte omodernt. Norah Jones vågar utforska nya vägar inom ramarna av sitt eget sound, mycket tack vare producenten och vännen, Brian Burton, som bl.a. arbetat med Beck, Jack White och Gorillaz.

Tidigare har vi kunnat höra Norah Jones klinka på sin svarta Steinwayflygel, men numera väljer hon gitarren eller det elektriska pianot, både live och i studio. Just dessa instrument, framförallt gitarren, är dominerade på Little Broken Hearts. Överlag tycks musikerna treva sig fram i jakten på det rätta ljuden, det rätta uttrycket. För det mesta blir det fenomenalt, som i Say Goodbye, en softpop-låt med ett skönt gung i, 4 Broken Hearts, med en, för Norah Jones, röjig refräng och en vers som påminner om Chris Isaaks hit, Wicked Game, eller i Take it Back, som börjar nedtonat med plockande gitarrer, fylls på med ett lätt trumkomp, och sedan växer sig större med distade gitarrer, atmosfäriska syntar och diffus sång – en av skivans bästa låtar. Dock blir det inte lika bra i förstasingeln, Happy Pills, som känns slätstruken och trist – och som helhet tappar Little Broken Hearts något mot slutet. Ändå är det en genomgående jämn skiva, trots att arrangemangen ibland tycks överskugga låtmaterialet – vilket i och för sig inte behöver vara någon nackdel. Personligen blir jag både överraskad, intresserad och glad när jag lyssnar på Little Broken Hearts. Framförallt blir jag glad över att Norah Jones vågar utveckla sitt sound, och att hon gör det på helt rätt sätt.

Omslaget till Little Broken Hearts är fantastiskt snyggt – tycker jag. Inspirationen och idén kommer från filmpostern för Russ Meyers film, Mudhoney, från 1965, som satt på väggen i studion i L.os Angeles. I en intervju säger Norah Jones att hon stirrade på postern varje dag, medan hon skrev låtarna till skivan. Hon fascinerades av bilden, och såg det som en självklarhet att den i någon form skulle finnas med på skivan. Själv blir jag positivt överraskad när artister faktiskt anstränger sig att göra väl genomtänkta omslag – och snygga dessutom! Omslaget passar den experimentella andan som genomsyrar Little Broken Hearts.

Text: Andreas Ericsson

Omslagsdesign: Frank Harkins

Omslagsbild av: Frank Ockenfels III

Ett stabilt tredje album från Delain

Omslagsbild: Glenn Arthur (www.glennarthurart.com)

Det holländska metalbandet, Delain, har kommit ut med sitt tredje album, We Are the Others. Skivan är inspelad i Hellner Studios i Stockholm, och producerad av den svenska trion Jacob Hellner, Fredrik Thomander och Anders Wikström.

De två största banden inom symfonisk metal, Nightwish och Within Temptation, har banat vägen för en uppsjö liknande band under 2000-talet; många av dem är rena kopior, medan andra band, t.ex. Leaves Eyes, har skapat sitt eget uttryck inom genren. Ett annat exempel är Delain. För trots att de följer i de framgångsrika bandens spår, blir de inga kopior; de blandar inte metal med opera, trycker inte in hela symfoniorkestrar i varje låt – istället lyfter de fram kärnan i den gotiska metalen, som man bl.a. hittar i de finska banden Entwine och H.I.M., och norska, Theatre of Tragedy. Bakom sångerskan Charlotte Wessels klara, kraftfulla och ”stora” sång, döljer sig en tät ljudmassa av syntar och gitarrer, som tycks svärta ner ljudbilden och lyfta fram den inre melankolin hos lyssnaren; däri ligger magin i Delains musik; genom att blanda metalarrangemang med poporienterade melodier, blir soundet både välpolerat och rått.

We Are the Others känns som en fortsättning på förra skivan, April Rain, både arrangemangsmässigt och låtmässigt. April Rain är en genomgående briljant skiva, och det var tack vare den som jag fastnade för Delain. Möjligtvis är April Rain låtmässigt starkare än We Are the Others, även om låtarna på den senare tycks växa mer och mer för varje lyssning. Inledande Mother Machine försätter mig i en härlig Delain-stämning; jag sugs in bland energiska trummor, gotiska gitarrslingor, tunga rytmgitarrer och en underbart behaglig och melankolisk refräng; hela arrangemanget smyckas av Charlotte Wessels stabila och vackra sång.

Delain har en förmåga att skriva raka pop-doftande låtar som skulle passa vilken kommersiell radiostation som helst. Tyvärr är radion i allmänhet alltför inskränkt och upprepande för att spela den här typen av musik, vilket är en stor sorg och förlust. Delain radar nämligen upp ett antal potentiella hitlåtar i form av We Are the Others (med fin barnkörssång), Hit Me With Your Best Shot, Lacuna Coil-inspirerade Where Is the Blood (med gästspel av Fear Factory-sångaren och bandvännen, Burton C. Bell), Lene Marlin(?!)-doftande Are You Done With Me och förstasingeln Get the Devil Out of Me. Man kan dra paralleller till landsvännerna i Within Temptation, som är mästare på att kombinera dramatisk och teatralisk metal-tyngd med välpolerat arrangerade pop-melodier. Skillnaden är dock att Delain inte bygger sin musik kring symfoniorkestrar, utan gör en mer avskalad version av symfonisk metal. Och som jag nämnde tidigare, så färgas deras sound av den gotiska metalen, vilket förstärker svärtan i musiken och gör att de skiljer sig från andra liknande band.

Något som ger extra krydda till We Are the Others är omslaget. Själva omslagsbilden är designad av den amerikanske illustratören och konstnären Glenn Arthur. Eftersom Charlotte Wessels är ett stort fan av hans verk, så kontaktade hon honom för en originalbild till skivomslaget. Personligen älskar jag det här omslaget, och har därför grävt djupare i Glenn Arthurs konst, där jag upptäckt en stor samling vackra och egensinniga verk – man kan helt enkelt säga att Glenn Arthur har hittat sitt eget uttryck i konsten, precis som Delain har hittat sitt i musiken.

Text: Andreas Ericsson

%d bloggare gillar detta: