Nytt album med Boy In The Shadows

Nästa vecka släpps albumet, Soul In Ruins, med mitt musikprojekt, Boy In The Shadows. Albumet kommer finnas tillgängligt på bl.a. Spotify, iTunes, Rdio och Amazon.

20131026-102450.jpg

Omslagsbild: Kristina Stasiuliené (www.fotokristina.lt)
Omslagsdesign: Andreas Ericsson

Annonser

The Awakening med Boy In The Shadows

Albumet, The Awakening, med mitt musikprojekt, Boy In The Shadows, finns nu på iTunes, Spotify, CDBaby och Amazon.

Artwork - The Wakening

Officiell hemsida: http://www.boyintheshadows.com
Facebook: http://www.facebook.com/boyintheshadowsofficial
Twitter: http://www.twitter.com/boyshadowsmusic
YouTube: http://www.youtube.com/EricssonMusic

Grey Morning med Boy In The Shadows

Singeln Grey Morning från mitt musikprojekt, Boy In The Shadows, finns nu på iTunes, Spotify och CDBaby.

20130113-103935.jpg

Officiell hemsida: http://www.boyintheshadows.com
Facebook: http://www.facebook.com/boyintheshadowsofficial
Twitter: http://www.twitter.com/boyshadowsmusic
YouTube: http://www.youtube.com/EricssonMusic

Paradise Lost levererar stort

Omslagsbild: Valnoir (www.metastazis.com)

Det brittiska metalbandet, Paradise Lost, har kommit ut med sitt trettonde album, Tragic Idol. Liksom förra skivan, Faith Divides Us – Death Unites Us, är Tragic Idol producerad av den svenske producenten, Jens Bogren. 

Jag har lyssnat på Paradise Lost i över tio år, och de är fortfarande ett av mina favoritband. Bandet har sedan starten, 1988, levererat i snitt en skiva vartannat år, och har ideligen visat att de är ett band med en extremt hög lägstanivå. Från allra första början var Paradise Lost ett renodlat dödsmetallband, men efterhand fick dödsmetallen ge vika för ett mer melodiorienterat och lättlyssnat sound, kryddat med gotiska gitarrslingor, syntar och en renare ton från sångaren, Nick Holmes. Tyngden och melankolin fanns självklart kvar, och med 1995 års storsäljare, Draconian Times, visade bandet att de var kungar över den gotiska metalen. Sedan albumet One Second från 1997, har både trummaskiner och syntar blivit välkända inslag i bandets musik.

Tack vare att Paradise Lost vågat utveckla och förnya sitt sound, har de också skaffat sig en stor och hängiven publik. Visserligen finns det lyssnare som föredrar bandets tidiga dödsmetallmusik, men genom att bandet varit djärva nog att ta ut svängarna inom ramen av sitt eget sound, har de placerat sig på toppen av den gotiska metalgenren, och visat att de är ett band som aldrig står still, utan ett band som ständigt utvecklas musikaliskt.

Producenten Jens Bogren har varit helt rätt man för Paradise Lost att jobba med. På både Faith Divides Us – Death Unites Us och Tragic Idol har han lyft fram det som bandet har strävat efter i flera år: att bli ett tyngre band, att använda sig av sina dödsmetallrötter och blanda det med sin typiska gotiska metal, utan att det blir alltför brutalt. Jag vet sedan många år tillbaka att Jens är ett fan av bandet, då jag gick i hans parallellklass på Sturegymnasiet i Halmstad. Att han har fått chansen att arbeta med sina ”idoler”, måste ha varit något alldeles extra – och han förtjänar verkligen det. Jens visar med sitt arbete med Paradise Lost att han har en stor känsla för arrangemang och ljudteknisk kvalitet – något man kunde se redan på Sturegymnasiet i slutet av 90-talet.

Foto: Paul Harries (www.paulharries.com)

Till en början känns Tragic Idol låtmässigt svagare än föregångaren; jag fastnar inte omedelbart för förstasingeln, Honesty In Death, eller gratisversionen av Crucify. Men ju mer jag lyssnar på albumet i sin helhet, desto mer upptäcker jag låtarnas styrka. Paradise Lost levererar ett antal blivande klassiker i form av Fear of Impending Hell, In This We Dwell, Tragic Idol och Draconian Times-doftande, Worth Fighting For, samt bonusspåret på iTunes-versionen av albumet, Ending Through Changes. Även Honesty In Death och Crucify växer till sig och blir två starka spår. Enda egentliga svagheten är inledande Solitary One, som med sin ointressanta melodi faller ganska platt.

Tragic Idol sjunger Nick Holmes bättre än någonsin; kanske är det till och med hans bästa prestation i karriären. Han har en brutal röst i grunden, något som framkommer tydligt på både Tragic Idol och föregångaren. Men sångaren har också en otroligt varierad röst, vilket man kunnat höra på de olika skivorna genom åren. Hans sång kan vara mörk och djup, klar och kraftfull. Han kan sjunga softare låtar, som på 1999 års Host, och på den underbara covern av Everything But the Girls, Missing (från In Requiem, 2007). På Tragic Idol har han hittat den perfekta kombinationen av growl, mörker, klarhet och djup. Överhuvudtaget genomsyras albumet av en blandning av allt som Paradise Lost är. Och jag hoppas innerligt att bandet fortsätter jobba med Jens Bogren – ett samarbete som säkerligen kan resultera i fler mästerverk.

Text: Andreas Ericsson

Norah Jones fortsätter experimentera

Tio år efter den storsäljande debutskivan, Come Away With Me, släpper Norah Jones sitt femte album, Little Broken Hearts. Skivan är producerad av Brian Burton, alias Danger Mouse. 

Jag måste erkänna att jag var måttligt intresserad, eller rättare sagt, helt ointresserad av Norah Jones när hon tog världen med storm 2002. Jazz och blues har aldrig riktigt tilltalat mig, och jag kunde inte uppskatta eller ”förstå” det unika med Norah Jones sound. Det var inte först förrän flera år senare som jag insåg att Norah Jones skiljde sig märkbart från andra artister inom genrerna. Norah Jones hade tagit blusen och jazzen från gubbarna i New Orlenas, och fräschat upp genrerna med poporienterade melodier, kryddat dem med sin lena, behagliga sång och sitt talangfulla, innerliga pianospel; hon visade att även unga tjejer från New York kan leverera egenkomponerad jazz och blues av allra högsta kvalitet, och inte bara det, utan även nå ut till miljontals lyssnare världen över; till lyssnare som jag, som normalt sätt inte brinner för dessa genrer.

På förra skivan, The Fall, från 2007, kunde man skönja en förändring i Norah Jones sound. Jämfört med föregångarna var den mer gitarrbaserad och experimentell, vilket jag gillade. Little Broken Hearts följer i samma spår som The Fall, men tar produktionen ett steg längre; det finns en större spontanitet och experimentlusta; en livekänsla över inspelningarna som tycks smutsa ner ljudbilden. Arrangemangen är både avskalade och atmosfäriska, och stundtals hör man brus på inspelningarna; det känns analogt och äkta, men inte omodernt. Norah Jones vågar utforska nya vägar inom ramarna av sitt eget sound, mycket tack vare producenten och vännen, Brian Burton, som bl.a. arbetat med Beck, Jack White och Gorillaz.

Tidigare har vi kunnat höra Norah Jones klinka på sin svarta Steinwayflygel, men numera väljer hon gitarren eller det elektriska pianot, både live och i studio. Just dessa instrument, framförallt gitarren, är dominerade på Little Broken Hearts. Överlag tycks musikerna treva sig fram i jakten på det rätta ljuden, det rätta uttrycket. För det mesta blir det fenomenalt, som i Say Goodbye, en softpop-låt med ett skönt gung i, 4 Broken Hearts, med en, för Norah Jones, röjig refräng och en vers som påminner om Chris Isaaks hit, Wicked Game, eller i Take it Back, som börjar nedtonat med plockande gitarrer, fylls på med ett lätt trumkomp, och sedan växer sig större med distade gitarrer, atmosfäriska syntar och diffus sång – en av skivans bästa låtar. Dock blir det inte lika bra i förstasingeln, Happy Pills, som känns slätstruken och trist – och som helhet tappar Little Broken Hearts något mot slutet. Ändå är det en genomgående jämn skiva, trots att arrangemangen ibland tycks överskugga låtmaterialet – vilket i och för sig inte behöver vara någon nackdel. Personligen blir jag både överraskad, intresserad och glad när jag lyssnar på Little Broken Hearts. Framförallt blir jag glad över att Norah Jones vågar utveckla sitt sound, och att hon gör det på helt rätt sätt.

Omslaget till Little Broken Hearts är fantastiskt snyggt – tycker jag. Inspirationen och idén kommer från filmpostern för Russ Meyers film, Mudhoney, från 1965, som satt på väggen i studion i L.os Angeles. I en intervju säger Norah Jones att hon stirrade på postern varje dag, medan hon skrev låtarna till skivan. Hon fascinerades av bilden, och såg det som en självklarhet att den i någon form skulle finnas med på skivan. Själv blir jag positivt överraskad när artister faktiskt anstränger sig att göra väl genomtänkta omslag – och snygga dessutom! Omslaget passar den experimentella andan som genomsyrar Little Broken Hearts.

Text: Andreas Ericsson

Omslagsdesign: Frank Harkins

Omslagsbild av: Frank Ockenfels III

Ett stabilt tredje album från Delain

Omslagsbild: Glenn Arthur (www.glennarthurart.com)

Det holländska metalbandet, Delain, har kommit ut med sitt tredje album, We Are the Others. Skivan är inspelad i Hellner Studios i Stockholm, och producerad av den svenska trion Jacob Hellner, Fredrik Thomander och Anders Wikström.

De två största banden inom symfonisk metal, Nightwish och Within Temptation, har banat vägen för en uppsjö liknande band under 2000-talet; många av dem är rena kopior, medan andra band, t.ex. Leaves Eyes, har skapat sitt eget uttryck inom genren. Ett annat exempel är Delain. För trots att de följer i de framgångsrika bandens spår, blir de inga kopior; de blandar inte metal med opera, trycker inte in hela symfoniorkestrar i varje låt – istället lyfter de fram kärnan i den gotiska metalen, som man bl.a. hittar i de finska banden Entwine och H.I.M., och norska, Theatre of Tragedy. Bakom sångerskan Charlotte Wessels klara, kraftfulla och ”stora” sång, döljer sig en tät ljudmassa av syntar och gitarrer, som tycks svärta ner ljudbilden och lyfta fram den inre melankolin hos lyssnaren; däri ligger magin i Delains musik; genom att blanda metalarrangemang med poporienterade melodier, blir soundet både välpolerat och rått.

We Are the Others känns som en fortsättning på förra skivan, April Rain, både arrangemangsmässigt och låtmässigt. April Rain är en genomgående briljant skiva, och det var tack vare den som jag fastnade för Delain. Möjligtvis är April Rain låtmässigt starkare än We Are the Others, även om låtarna på den senare tycks växa mer och mer för varje lyssning. Inledande Mother Machine försätter mig i en härlig Delain-stämning; jag sugs in bland energiska trummor, gotiska gitarrslingor, tunga rytmgitarrer och en underbart behaglig och melankolisk refräng; hela arrangemanget smyckas av Charlotte Wessels stabila och vackra sång.

Delain har en förmåga att skriva raka pop-doftande låtar som skulle passa vilken kommersiell radiostation som helst. Tyvärr är radion i allmänhet alltför inskränkt och upprepande för att spela den här typen av musik, vilket är en stor sorg och förlust. Delain radar nämligen upp ett antal potentiella hitlåtar i form av We Are the Others (med fin barnkörssång), Hit Me With Your Best Shot, Lacuna Coil-inspirerade Where Is the Blood (med gästspel av Fear Factory-sångaren och bandvännen, Burton C. Bell), Lene Marlin(?!)-doftande Are You Done With Me och förstasingeln Get the Devil Out of Me. Man kan dra paralleller till landsvännerna i Within Temptation, som är mästare på att kombinera dramatisk och teatralisk metal-tyngd med välpolerat arrangerade pop-melodier. Skillnaden är dock att Delain inte bygger sin musik kring symfoniorkestrar, utan gör en mer avskalad version av symfonisk metal. Och som jag nämnde tidigare, så färgas deras sound av den gotiska metalen, vilket förstärker svärtan i musiken och gör att de skiljer sig från andra liknande band.

Något som ger extra krydda till We Are the Others är omslaget. Själva omslagsbilden är designad av den amerikanske illustratören och konstnären Glenn Arthur. Eftersom Charlotte Wessels är ett stort fan av hans verk, så kontaktade hon honom för en originalbild till skivomslaget. Personligen älskar jag det här omslaget, och har därför grävt djupare i Glenn Arthurs konst, där jag upptäckt en stor samling vackra och egensinniga verk – man kan helt enkelt säga att Glenn Arthur har hittat sitt eget uttryck i konsten, precis som Delain har hittat sitt i musiken.

Text: Andreas Ericsson

Jag är inte rädd för mörkret – en ”ljummen” skiva som växer

Sveriges största rockband, Kent, bjöd in till stor presskonferens på Berns i Stockholm inför releasen av deras tionde album, Jag är inte rädd för mörkret.

Via Aftonbladets webb-tv kunde jag ta del av Kents omdiskuterade presskonferens, där alla, från bloggande fans till garvade journalister, var inbjudna. Alla var där under samma premisser, och däri låg kritiken; de stora tidningarna och tv-kanalerna skulle inte få några exklusiva intervjuer med bandet, och i och med det, kallades Kent bl.a. för mediefientliga. Man får dock inte glömma att Kent är ett band som alltid gått sin egen väg; det är ett band som väljer det oförutsägbara framför det självklara, och ett band som värderar sina fans högt.

Vidare handlar det också om det faktum att ett svenskt band gör en stor presskonferens. Hade U2, Madonna eller Bruce Springsteen samlat mediaeliten på Berns hade ingen reagerat. Men när Sveriges största rockband gör det, är det inte längre lagom, då är det för mycket; men just på den nivån befinner sig Kent – på presskonferensnivå. Eller som de själva kommenterar det: ”Det är en kul grej”. De tar udden av hela situationen, och visar att allt inte behöver vara så genomtänkt, planerat eller kalkylerat. Istället bygger man det på en känsla, en lust att hitta nya infallsvinklar, samtidigt som man får chansen att jävlas lite med pressen.

På nya skivan Jag är inte rädd för mörkret har Kent lämnat den elektroniska rocken som utmärkte de tre senaste albumen, Tillbaka till samtiden, Röd och En plats i solen, för ett mer poporienterat och organiskt sound. Genomgående vilar låtarna på en ”mjuk” ljudmatta, med U2-doftande syntar och gitarrer, och ett fåtal inslag av elektroniska element; men inget av skivans instrument utmärker sig, utan sveps in i – tillsammans med Jocke Bergs sång – diffusa melodier och arrangemang. Det blir behagligt och melankoliskt, lättlyssnat och kravlöst – men blir det bra? Mina tankar går omedelbart till Kents softa, radiovänliga och publikfriande, Vapen & ammunition, som jag anser vara bandets i särklass sämsta skiva. På många sätt påminner skivorna om varandra, men med den stora skillnaden att Jag är inte rädd för mörkret är bättre. Den är jämnare, mognare och intressantare.

Förstasingeln 999 inleder plattan på ett snyggt och levande sätt. Till en början hade jag svårt för den utdragna, långa bryggan som aldrig leder till någon direkt refräng. Men precis som med skivan i sin helhet, växer den här låten för varje lyssning. Texten andas gamla minnen av en svunnen tid och värld, som fyller mig som lyssnare med en härlig känsla av Kent-melankoli. Ribban höjs ytterligare i andra låten Petroleum, som jag fullkomligt älskar. Och några guldspår lyckas Kent leverera i denna stundtals ljumma skiva; Isis & Bast, Ruta 1, Färger på natten och Hänsyn. Tyvärr håller inte skivan den höga klass som man förväntar sig av Kent; och kanske handlar det just om det, att man förväntar sig att Kent ska leverera mästerverk efter mästerverk, eftersom bandet besitter en extremt hög lägstanivå. Och även om Jag inte är rädd för mörkret inte är en av Kents främsta verk, är det en skiva som växer för varje lyssning; och med tiden kanske ”ljumheten” försvinner.

Text och bild: Andreas Ericsson

Nightwish-albumet Once släpps på vinyl igen

20120520-193759.jpg

En av de mest framgångsrika skivorna med det finska metalbandet Nightwish släpps återigen på vinyl. Det handlar om albumet Once som kom ut 2004 – den sista skivan med bandets förra sångerska, Tarja Turunen.

Redan innan Once släpptes hade Nightwish skaffat sig en stor och hängiven publik världen över. De tre albumen Angels Fall First, Oceanborn och Century Child hade gjort Nightwish till ett av de främsta banden inom symfonisk powermetal. Bandet hade skapat ett alldeles unikt och egensinnigt sound, genom sångerskan Tarja Turunens kraftfulla operaröst, och keyboardisten Toumas Holopainens poetiska texter och dramatiska melodier; man visaade världen att Finland kunde producera musik av hög internationell klass, och banade därmed vägen för kommande band. Dock är Nightwish fortfarande Finlands största musikexport.

Det som tydligt skiljde Once från de tidigare skivorna var att den nådde en publik utanför hårdrockskretsarna. Förstasingeln Nemo började klättra på toplistorna världen över, och efterhand talade man om det finska bandet överallt. Anledningen till att Once blivit en av Nightwishs mest framgångsrika skivor beror till stor del på hitlåtarna. Tidigare hade Toumas Holopainen inte kunnat, eller inte velat, skriva radiovänliga låtar; på Once gjorde han det, utan att för den delen tumma för mycket på Nightwishs unika sound.

Once är stundtals en tung skiva, med råa gitarrer och stora, dramatiska arrangemang. Toumas Holopainen skrev de flesta låtarna på elgitarr. Dessutom använde man, för första gången i bandets historia, en hel symfoniorkester och kör på nio av elva spår. Orkestern och kören arrangerades av Pip Williams, och spelades in i den legendariska Abbey Road Studios i London. Hela inspelningen kom att kosta närmare tre miljoner kronor, som på den tiden var den dyraste inspelningen ett finländskt band någonsin gjort. (Dock slog bandet sitt eget rekord 2007, då slutnotan för Dark Passion Play landade på fem miljoner kronor). Storsatsningen på Once har betalat av sig flera gånger om, då skivan hittills sålts i en miljon exemplar.

Även om arrangemangen på Once är större än på föregångarna, är det ändå en rakare skiva. Tarjas operasång har tonats ner – både på gott och ont. Ur kommersiell synpunkt kanske hennes nedtonade sång funkar bättre, speciellt i de mer välpolerade melodierna och arrangemangen i Nemo och Wish I Had an Angel. Dock tycker jag Tarja ska använda hela sin röstpotential, det är då hon är som bäst. Stundtals kan jag känna att hennes röst inte helt kommer till sin rätt på Once; sången är alltför nedtonad i förhållande till arrangemangen, vilket inte alltid passar Tarja. Hon ska sjunga ut med den kraftfulla röst hon har, något hon får chans att visa i de mer episka låtarna Creek Mary´s Blood och Ghost Love Score, där både hon och bandet visar sin fulla potential.

Dock är det blandningen av hitlåtar och episka låtar som gör Once till en genomgående stark skiva. Bandet tar ytterligare några steg framåt i sin utveckling, och Toumas Holopainen visar en större bredd i sitt låtskrivande. Tarjas sång måhända vara nedtonad, men det ändrar inte min kärlek till hennes röst, inte heller till det faktum att förstasingeln Nemo är min personliga favorit. Och trots att det har gått åtta år sedan skivan släpptes, har jag varken tröttnat på Nemo eller på Once som album. Och kanske är det därför jag ständigt återkommer till de gamla skivorna med Nightwish; det är där bandet är som bäst.

Nightwishs skivbolag Nuclear Blast har nu gjort ett återsläpp av Once på vinyl. Tidigare fanns den som bildvinyl, pressad i en limiterad upplaga, men när den sålde slut blev den i princip omöjlig att få tag på, även på skivmässor och internet. Därför är jag extra lycklig över att ha ett exemplar i min hand. Nypressningen är dock ingen bildvinyl, utan de två skivorna på 180 gram vardera, är färgade helt vita. B-sidorna White Night Fantasy och Live To Tell The Tale finns med på D-sidan, vilket är ett smart initiativ och en fin överraskning (dessa låtar fanns inte med på bildvinylen). Dessutom ingår en poster med en bild av själva omslaget, och längre ner, några mindre bilder av bandmedlemmarna.

Text och bild: Andreas Ericsson

Florence + the Machine – MTV Unplugged CD och DVD

I december 2011 gjorde den brittiska sångerskan Florence Welch och hennes band ett framträdande i den klassiska programserien, MTV Unplugged. Spelningen från Angel Orensanz Center i New York, har nu kommit ut på CD och DVD.

Jag har förälskat mig i Florence + the Machines två album, Ceremonials och Lungs, så för mig var det en självklarhet att införskaffa Unplugged-skivan. Jag har också sedan början av nittiotalet älskat MTV Unplugged-serien, som på den tiden kändes väldigt nyskapande. Alla betydelsefulla band skulle göra en Unplugged-spelningen, och jag minns att jag satt bänkad framför teven för att se många av mina favoritartister framföra sina låtar akustiskt. MTV visade tydligt att de var den dominerande musikkanalen – en kanal som på alla sätt höll hög kvalitet, vilket man tyvärr inte kan säga idag.

Numera är MTV Unplugged varken nyskapande eller någon stor händelse. Men när ett av de senaste årens mest spännande artister intar scenen, blir det genast intressant. Florence Welch och hennes eminenta kompband bjuder på en vacker, magisk och förtrollande show, tillsammans med en gospelkör och en mindre stråkensemble. Trots en stor skara av musiker, har de vanligen stora arrangemangen tonats ner. Det är soft och stämningsfullt; scenen är vackert belyst av levande ljus, ljusslingor och ett mestadels blått, rött och vitt strålkastarljus; allt omgivet av valv och pelare, glasmålningar och läktare, inuti den väldiga, gotiska kyrkan, Angel Orensanz Center.

Svängigt blir det också stundtals, speciellt i Wheeler/Leiber-kompositionen, Jackson, som gjordes känd genom Johnny Cashs och June Carters duett. Låten gör Florence tillsammans med Queens of the Stoneage-sångaren, Josh Homme. Det är en underbar countryduett, med bra sång och fint samspel. Den fenomenala setlisten innehåller många personliga favoriter, såsom Only If For a Night, Dog Days Are Over, No light, No Light, What the Water Gave Me och Drumming Song. Ett undantag är dock covern på Otis Reddings urtrista, Try a little tenderness, där Florence med sin lysande sång försöker lyfta detta sömnpiller – men det blir bara trist.

Den senaste tiden har jag plöjt igenom ett antal liveklipp på YouTube med Florence + the Machine, och har då upptäckt en sak: Florence Welch har en förmåga att alltför ofta hamna i fel tonläge, vilket gör att hon sjunger riktigt surt; hon tycks helt tappa kontrollen över sin röst. Men bortsett från några svajiga toner lite här och där, är Unplugged-spelningen genomgående stabil. Florence visar tydligt vilken stark, egensinnig och vacker röst hon har. Hon sjunger ut med stor inlevelse och känsla. Ibland tar hon till oväntade toner som inte kan höras på studioinspelningarna. Och precis som publiken, sitter jag i stillhet och lyssnar till Florence + the Machines underbara musik, som troligtvis fick väggar, golv och tak att vibrera inuti den gotiska kyrkan i december 2011.

Text och bild: Andreas Ericsson

Boy In The Shadows – Not Enough

Not Enough är skriven av Andreas Ericsson och framförd under namnet Boy In The Shadows. Låten finns att köpa på www.stonerainmusic.com.

Videon är filmad och regisserad av Andreas Ericsson.

%d bloggare gillar detta: