Thomas Bernhard – Mina priser

Sedan 2004 har bokförlaget Tranan gett ut ett antal böcker av den österrikiske författaren, Thomas Bernhard – Mina priser är en av dem.

Jag tror långt ifrån alla kan uppskatta, eller ta till sig, Thomas Bernhards intensiva, krävande språk, med ändlösa meningar och stycken; hans avsky och pessimism gentemot sitt hemland, Österrike, men också gentemot alla halvlitterära dilettanter; hans märkvärdighet, självupptagenhet och överlägsenhet; och inte minst hans underhållande, svarta och egensinniga humor.

Själv älskar jag Thomas Bernhards intensitet; det är som att läsa hans böcker i ett enda andetag. De fantastiska romanerna Skogshuggning, Undergångaren och Gamla mästare är skrivna i ett svep, utan varken kapitelindelning eller styckeindelning. Man sugs in i storyn, in i en stark, oavbruten ström av ord och meningar – och först när man når slutet kan man andas ut; Bernhards böcker kräver läsarens fulla koncentration, och resultatet är en litterär njutning av allra högsta klass!

Mina priser är en lättläst och stundtals hysteriskt rolig bok. Som vanligt saknas styckeindelning, men meningarna är kortare, luftigare och kapitelindelning finns. Boken är uppbyggd kring ett antal prestigefulla priser som Thomas Bernhard mottog under sin livstid – priser som för honom var fullkomligt ointressanta, bortsett från en sak: pengarna. Thomas Bernhard tycktes alltid vara i stort behov av pengar, som skulle användas bl.a. till resor, husköp eller skulder. Men för att få pengarna var han tvungen att acceptera priserna, och därmed tvingas medverka på prisceremonierna, där det krävdes att han höll tal, tal som han oftast skrev i sista minuten. I slutet av Mina priser finns alla hans anföranden att läsa i sin helhet, vilka fungerar lite som fotnoter till grundtexten.

Även om Mina priser är en underhållande och lättillgänglig bok, ser jag den som ett komplement i Thomas Bernhards verkförteckning – för ska man uppleva författaren fullt ut, ska man läsa romanerna. Och tack vare bokförlaget Tranan finns nu sammanlagt sex verk att tillgå av den österrikiske författaren.

Text och bild: Andreas Ericsson

Annonser

Paul Auster – Sunset Park

 

Den amerikanske författaren, Paul Auster, är aktuell med sin sextonde roman, Sunset Park, som till största delen utspelar sig i Brooklyn, New York, där författaren själv bor.

Jag insåg redan under själva läsningen av Paul Austers mästerverk från 2003, Illusionernas bok, att jag hade hittat en favorit – både bland böcker och författare. Illusionernas bok innehåller allt som är typiskt för Paul Austers stil: slumpens inverkan på människors liv; den komplexa berättelsestrukturen med historier som är likt små böcker inuti boken, vilket kräver läsarens fulla koncentration; de ensamma, konstnärliga, välutbildade karaktärerna, som kastas in i märkliga, oförutsägbara händelser; det klara, välkonstruerade språket, som driver de små och stora berättelserna framåt mot oväntade mål. Efter Illusionernas bok följde ett antal böcker med samma komplexa berättelsestruktur, t.ex. Orakelnatten och Dårskaper i Brooklyn, där Paul Auster visar att hans starkaste decennium som författare är 2000-talet.

Senaste romanen heter alltså Sunset Park, en bok som handlar om en ung man, Miles, som flytt från sitt liv och sin familj i New York, eftersom han bär på en fruktansvärd hemlighet. Sju år senare befinner han sig i Florida, där han arbetar med att tömma bostäder där folk har blivit vräkta. Han har förälskat sig i en minderårig tjej, Pilar, som är lika förälskad i Miles. Dock är båda medvetna om att det Miles gör är brottsligt, och när Pilars syster, Angela, hotar med att kontakta polisen, blir Miles tvungen att fly tillbaka till New York – utan Pilar. Han inkvarterar sig olagligt i ett övergivet hus i Sunset Park i Brooklyn, tillsammans med barndomsvännen och trumslagaren, Bing, samt två tjejer, konstnären Ellen och doktoranden Alice. I staden befinner sig också Miles pappa, bokförläggaren Morris och Miles styvmor, Willa, som han inte haft någon kontakt med sedan han flydde. Samtidigt flyttar Miles riktiga mamma, skådespelerskan Mary-Lee, tillfälligt upp från Los Angeles till New York, för att spela huvudrollen i en pjäs. Miles blir tvungen att göra upp med sitt förflutna – något han är säker på kommer påverka hans redan osäkra framtid.

Sunset Park är inte lika komplex i sin struktur som de tidigare romanerna, och i sin helhet är inte berättelsen speciellt oförutsägbar, komplicerad eller sensationell. Istället ligger mycket av bokens djup och innehåll i karaktärernas egna berättarperspektiv, där man får lära känna deras bakgrund, tankar och intressen, vilket driver huvudberättelsen framåt, men blir i vissa fall en berättelse i sig. Auster fyller också boken med små anekdoter, som i Sunset Park kretsar mycket kring den amerikanska nationalsporten baseboll. Som svensk är det svårt att förstå basebollens storhet, vilket gör att man inte kan ta till sig anekdoterna med samma entusiasm som Auster själv gör, men trots det lyckas han ändå göra dem intressanta, roliga och oväntade. Något som också är intressant, som märks i tidigare Auster-böcker, är att författaren gärna vill undvika moderniteter som datorer och mobiltelefoner. Han skapar karaktärer som uttrycker sin avsky mot den amerikanska samtiden och dess utveckling, och därför vägrar använda sig av tekniska hjälpmedel. Det syns tydligt att Auster, genom sina karaktärer, vill utrycka sina åsikter kring det politiska och samhälleliga klimatet.

I sina böcker har Auster en förmåga att dra saker och ting till sin spets, för att sedan leda händelserna till ett oväntat och genomtänkt avslut – något som till viss del sker i Sunset Park, men inte på ett lika fulländat sätt som man som Auster-läsare är van vid. Även om berättelsen är väl genomarbetat och intressant, lämnas jag ändå av en tom känsla, en känsla av att inte blivit drabbad av något utöver det vanliga, något som Paul Auster vanligtvis är mästare på att åstadkomma. Kanske är det mina skyhöga förväntningar på Auster som hindrar mig från att drabbas av Sunset Park. Oavsett vad, så tröttnar jag aldrig på Paul Austers språkliga ton och stil, något som kan vara minst lika njutningsfullt som en bra berättelse.

Text och bild: Andreas Ericsson

Emily Dickinson – en nyskapande poet

Idag anses Emily Dickinson vara en av de mest betydelsefulla amerikanska poeter. Och trots att hon skrev närmare 1800 dikter under sin livstid, publicerades endast ett fåtal. 

Jag kan inte låta bli att jämföra Emily Dickinson med Franz Kafka. Ingen av dem hade några litterära framgångar i sina liv, men var trots det otroligt produktiva. Dessutom ville både Dickinson och Kafka vid sin död att deras verk skulle brännas – en vilja som ingen av dem fick igenom. Istället kom Emily Dickinson och Franz Kafka, inom sina litterära genrer, att bli två av litteraturhistoriens mest inflytelserika författare.

Emily Dickinson föddes, 1830, i Amherst i Massachusetts, USA. Hon hade en syster, Lavinia, och en bror, Austin. Mamman hette också Emily, och pappan Edward; han var advokat och politiker, men också kassaförvaltare på Amherst College, som hans pappa, Samuel, hade varit med och grundat. Edward hade en konservativ syn på kvinnors roll i samhället, men trots det, lät han Emily utbilda sig på Amherst Academy. Dock ville Edward att Emily inte skulle framstå som alltför ”litterär”.

Familjen Dickinson var en bokintresserad familj, och i huset, The Homestead, fanns hyllor fyllda med böcker. Som barn läste Emily, förutom skolböcker, en hel del kristen litteratur, speciellt Bibeln, men efterhand som hon växte upp upptäckte hon samtida författare och poeter, som Alfred Lord Tennyson, John Ruskin, Thomas Carlyle och Elizabeth Barrett Browning. Under 1800-talet introducerades också en ny era av psykologisk fiktion bl.a. av Brontës-systrarna, Emily, Charlotte och Anne, vars verk var en stor inspiration för Emily. Och även om Emily föredrog modern litteratur, återkom hon ofta till Shakespeare och Dickens och sin favoritbok, King James Bible. Emily var också en flitig läsare av den litterära och politiska dagstidningen, The Springfield Daily Republican, samt The Atlantic Monthly.

Efter utbildningen på Amherst Academy, flyttade Emily tillbaka till The Homestead. Under ett antal år tillbringande hon mycket tid med vänner, och var en omtyckt och attraktiv kvinna. Dessutom fick hon, 1852, sin första dikt publicerad, Sic Transit Gloria Mundi, i den tidning hon varje dag brukade läsa – The Springfield Daily Republican. Dock publicerades dikten anonymt, och titeln ändrades till A Valentine. Redan tidigare hade en lokal kritiker avrått henne från publicering, då han ansåg hennes dikter ha ett omoraliskt innehåll, och att de var hackigt skrivna.

Trots kritiken gav Emily inte upp sitt skrivande, tvärtom, drog hon sig i trettioårsåldern undan all social aktivitet, för att leva ett tillbakadraget liv i sitt föräldrahem, där hon ostört, och på egna villkor, kunde skriva poesi. Sedan barnsben, hade Emily dessutom haft ett stort intresse för trädgårdsskötsel, och hade under åren skaffat sig stor kunskap kring växtodling. För att få rosorna, tusenskönorna, syrenerna, pionorna, fingerborgsblommorna att växa, var Emily tvungen att förstå, inte endast vädrets inverkan på växterna, utan även binas, flugornas, fjärilarnas och fåglarnas inverkan – något som kom att påverka hennes diktning. Ett av många exempel är slutraderna i dikten, Summer´s Obsequies, som är en av mina favoriter:

In the name of the bee

And of the butterfly

And of the breeze, amen!

Gud, naturen, döden och livet är återkommande teman i Emily Dickinsons poesi. Hon tycks gå emot sin tids starka, kristna moral, genom att ifrågasätta Gud, både utifrån sitt egna och andras perspektiv. Genom sitt skrivande söker hon en förståelse för Guds plan för människan; hon inser att det inte finns några självklara svar, och därför måste hon föra en dialog med Gud – hon måste förstå mer om den skapare hon läser om i King James Bible. Och kanske är detta en stor anledning till att hon ville att dikterna skulle brännas; hon vågade nämligen ifrågasätta Gud på ett sätt som skulle uppfattas som hädiskt och omoraliskt. Kanske skämdes hon över orden, tyckte dem vara pinsamma – men för att förstå sitt eget och andras liv var hon tvungen att skriva dem. I dikt nr. XXVI, får jag en känsla av att Emily ifrågasätter världens orättvisor, att Gud sitter likgiltig på sin tron utan att skänka människorna en hjälpande hand; istället är det människorna som måste sträcka sina händer upp till honom – dock utan resultat. Något humoristiskt blir det i sista raden.

Victory comes late,

And is held low to freezing lips

Too rapt with frost

To take it.

How sweet it would have tasted,

Just a drop!

Was God so economical?

His table´s spread too high for us

Unless we dine on tip-toe.

Även om Emily Dickinson tycktes leva helt i sin egen värld, med sina egna tankar, hade hon ändå människor omkring sig: Lavinia, Austin, Edward och Emily (mamman). Austin hade gift sig med en av Emilys bästa väninnor, Susan Gilbert, och dessa två hade flyttat in i grannhuset, The Evergreens. Tillsammans med Lavinia fick Emily ta hand om sin mamma som insjuknat i en odiagnostiserad sjukdom, vilket Emily inte var speciellt förtjust i, då hon inte stod sin mamma speciellt nära. 1875, drabbades mamma Emily av en stroke, och blev till stor del förlamad – hon dog 1882.

Emily buntade ihop sina dikter till en form av poesiböcker – ett arbete hon höll på med fram till 1864. Kanske fanns det i denna handling en stor längtan efter att se sina dikter i bokform, något som under hennes levnadstid aldrig blev verklighet. Däremot publicerades ytterligare några dikter i tidningarna, Drum Beat, The Brooklyn Daily Union och The Round Table.

Till och från, under åren 1864 och 1865, tillbringade Emily månader i sträck på Cambridge Hospital, eftersom hon drabbats av en ögonsjukdom. I dikten Sight tycks hon ge uttryck för sin rädsla kring ögonskadan:

Before I got my eye put out,

I liked as well to see

As other creatures that have

eyes,

And know no other way.

Efter ögonoperationerna började Emily Dickinson leva ett ännu mer avskilt liv än tidigare. Hon träffade endast sin familj, och när besökare kom till huset stod hon gömd bakom en dörr. Vid denna period började hon också att klä sig helt i vitt, något som dock inte var ovanligt bland kvinnor under 1800-talet; vita klänningar var ett vardagsplagg som var billiga att köpa. Ändå har det uppstått teorier rörande betydelsen av den vita färgen, som blivit symbolisk för Emilys senare del av livet. Kanske kan färgen varit ett uttryck för renhet, något som inte alltid fanns i hennes poesi. Färgen hade dock stor betydelse för Emily, som vid sin död, 1886, begravdes i vita kläder i en vit kista – Emily dog av en njursjukdom.

1890, gav bokförlaget, Roberts Brothers of Boston, ut den första diktsamlingen av Emily Dickinson – Poems. Tack vare Lavinia, som hittade och räddade Emilys dikter, kunde kommande poeter och författare låta sig inspireras av Emilys egensinniga och nyskapande stil; låta sig förundras över tankarna hos en isolerad och ouppmärksammad kvinna; en intelligent, djupsinnig och modig diktare, någon som vågade gå utanför ramarna vad gäller språk och struktur.

Husen, The Homestead och The Evergreens, har man nu gjort om till museum – Emily Dickinson Museum, där man har samlat mängder av föremål som tillhört familjen, bl.a. en av Emilys vita klänningar. Numera finns också Emilys alla dikter samlade både i bokform och i digital form. Med min iPhone och iPad laddar jag smidigt ner Emily Dickinsons samlade verk från App Store – helt gratis dessutom. Och jag kan inte sluta förundras över att jag med min iPhone sitter och bläddrar igenom Emily Dickinsons 150 år gamla dikter – dikter som var tänkta att förstöras för all framtid.

Text: Andreas Ericsson

Jag är inte rädd för mörkret – en ”ljummen” skiva som växer

Sveriges största rockband, Kent, bjöd in till stor presskonferens på Berns i Stockholm inför releasen av deras tionde album, Jag är inte rädd för mörkret.

Via Aftonbladets webb-tv kunde jag ta del av Kents omdiskuterade presskonferens, där alla, från bloggande fans till garvade journalister, var inbjudna. Alla var där under samma premisser, och däri låg kritiken; de stora tidningarna och tv-kanalerna skulle inte få några exklusiva intervjuer med bandet, och i och med det, kallades Kent bl.a. för mediefientliga. Man får dock inte glömma att Kent är ett band som alltid gått sin egen väg; det är ett band som väljer det oförutsägbara framför det självklara, och ett band som värderar sina fans högt.

Vidare handlar det också om det faktum att ett svenskt band gör en stor presskonferens. Hade U2, Madonna eller Bruce Springsteen samlat mediaeliten på Berns hade ingen reagerat. Men när Sveriges största rockband gör det, är det inte längre lagom, då är det för mycket; men just på den nivån befinner sig Kent – på presskonferensnivå. Eller som de själva kommenterar det: ”Det är en kul grej”. De tar udden av hela situationen, och visar att allt inte behöver vara så genomtänkt, planerat eller kalkylerat. Istället bygger man det på en känsla, en lust att hitta nya infallsvinklar, samtidigt som man får chansen att jävlas lite med pressen.

På nya skivan Jag är inte rädd för mörkret har Kent lämnat den elektroniska rocken som utmärkte de tre senaste albumen, Tillbaka till samtiden, Röd och En plats i solen, för ett mer poporienterat och organiskt sound. Genomgående vilar låtarna på en ”mjuk” ljudmatta, med U2-doftande syntar och gitarrer, och ett fåtal inslag av elektroniska element; men inget av skivans instrument utmärker sig, utan sveps in i – tillsammans med Jocke Bergs sång – diffusa melodier och arrangemang. Det blir behagligt och melankoliskt, lättlyssnat och kravlöst – men blir det bra? Mina tankar går omedelbart till Kents softa, radiovänliga och publikfriande, Vapen & ammunition, som jag anser vara bandets i särklass sämsta skiva. På många sätt påminner skivorna om varandra, men med den stora skillnaden att Jag är inte rädd för mörkret är bättre. Den är jämnare, mognare och intressantare.

Förstasingeln 999 inleder plattan på ett snyggt och levande sätt. Till en början hade jag svårt för den utdragna, långa bryggan som aldrig leder till någon direkt refräng. Men precis som med skivan i sin helhet, växer den här låten för varje lyssning. Texten andas gamla minnen av en svunnen tid och värld, som fyller mig som lyssnare med en härlig känsla av Kent-melankoli. Ribban höjs ytterligare i andra låten Petroleum, som jag fullkomligt älskar. Och några guldspår lyckas Kent leverera i denna stundtals ljumma skiva; Isis & Bast, Ruta 1, Färger på natten och Hänsyn. Tyvärr håller inte skivan den höga klass som man förväntar sig av Kent; och kanske handlar det just om det, att man förväntar sig att Kent ska leverera mästerverk efter mästerverk, eftersom bandet besitter en extremt hög lägstanivå. Och även om Jag inte är rädd för mörkret inte är en av Kents främsta verk, är det en skiva som växer för varje lyssning; och med tiden kanske ”ljumheten” försvinner.

Text och bild: Andreas Ericsson

Nightwish-albumet Once släpps på vinyl igen

20120520-193759.jpg

En av de mest framgångsrika skivorna med det finska metalbandet Nightwish släpps återigen på vinyl. Det handlar om albumet Once som kom ut 2004 – den sista skivan med bandets förra sångerska, Tarja Turunen.

Redan innan Once släpptes hade Nightwish skaffat sig en stor och hängiven publik världen över. De tre albumen Angels Fall First, Oceanborn och Century Child hade gjort Nightwish till ett av de främsta banden inom symfonisk powermetal. Bandet hade skapat ett alldeles unikt och egensinnigt sound, genom sångerskan Tarja Turunens kraftfulla operaröst, och keyboardisten Toumas Holopainens poetiska texter och dramatiska melodier; man visaade världen att Finland kunde producera musik av hög internationell klass, och banade därmed vägen för kommande band. Dock är Nightwish fortfarande Finlands största musikexport.

Det som tydligt skiljde Once från de tidigare skivorna var att den nådde en publik utanför hårdrockskretsarna. Förstasingeln Nemo började klättra på toplistorna världen över, och efterhand talade man om det finska bandet överallt. Anledningen till att Once blivit en av Nightwishs mest framgångsrika skivor beror till stor del på hitlåtarna. Tidigare hade Toumas Holopainen inte kunnat, eller inte velat, skriva radiovänliga låtar; på Once gjorde han det, utan att för den delen tumma för mycket på Nightwishs unika sound.

Once är stundtals en tung skiva, med råa gitarrer och stora, dramatiska arrangemang. Toumas Holopainen skrev de flesta låtarna på elgitarr. Dessutom använde man, för första gången i bandets historia, en hel symfoniorkester och kör på nio av elva spår. Orkestern och kören arrangerades av Pip Williams, och spelades in i den legendariska Abbey Road Studios i London. Hela inspelningen kom att kosta närmare tre miljoner kronor, som på den tiden var den dyraste inspelningen ett finländskt band någonsin gjort. (Dock slog bandet sitt eget rekord 2007, då slutnotan för Dark Passion Play landade på fem miljoner kronor). Storsatsningen på Once har betalat av sig flera gånger om, då skivan hittills sålts i en miljon exemplar.

Även om arrangemangen på Once är större än på föregångarna, är det ändå en rakare skiva. Tarjas operasång har tonats ner – både på gott och ont. Ur kommersiell synpunkt kanske hennes nedtonade sång funkar bättre, speciellt i de mer välpolerade melodierna och arrangemangen i Nemo och Wish I Had an Angel. Dock tycker jag Tarja ska använda hela sin röstpotential, det är då hon är som bäst. Stundtals kan jag känna att hennes röst inte helt kommer till sin rätt på Once; sången är alltför nedtonad i förhållande till arrangemangen, vilket inte alltid passar Tarja. Hon ska sjunga ut med den kraftfulla röst hon har, något hon får chans att visa i de mer episka låtarna Creek Mary´s Blood och Ghost Love Score, där både hon och bandet visar sin fulla potential.

Dock är det blandningen av hitlåtar och episka låtar som gör Once till en genomgående stark skiva. Bandet tar ytterligare några steg framåt i sin utveckling, och Toumas Holopainen visar en större bredd i sitt låtskrivande. Tarjas sång måhända vara nedtonad, men det ändrar inte min kärlek till hennes röst, inte heller till det faktum att förstasingeln Nemo är min personliga favorit. Och trots att det har gått åtta år sedan skivan släpptes, har jag varken tröttnat på Nemo eller på Once som album. Och kanske är det därför jag ständigt återkommer till de gamla skivorna med Nightwish; det är där bandet är som bäst.

Nightwishs skivbolag Nuclear Blast har nu gjort ett återsläpp av Once på vinyl. Tidigare fanns den som bildvinyl, pressad i en limiterad upplaga, men när den sålde slut blev den i princip omöjlig att få tag på, även på skivmässor och internet. Därför är jag extra lycklig över att ha ett exemplar i min hand. Nypressningen är dock ingen bildvinyl, utan de två skivorna på 180 gram vardera, är färgade helt vita. B-sidorna White Night Fantasy och Live To Tell The Tale finns med på D-sidan, vilket är ett smart initiativ och en fin överraskning (dessa låtar fanns inte med på bildvinylen). Dessutom ingår en poster med en bild av själva omslaget, och längre ner, några mindre bilder av bandmedlemmarna.

Text och bild: Andreas Ericsson

Ökad försäljning av svenska e-böcker på iBookstore

 

I en artikel i Svensk Bokhandel kan man läsa om att försäljningen av svenska e-böcker på iBookstore har ökat. Tidigare erbjöd Apple endast engelskspråkiga titlar – numera finns mängder av böcker på många olika språk.

Flera litteraturklassiker från Sverige har getts ut på iBookstore, bl.a. August Strindbergs Röda rummet och Selma Lagerlöfs Gösta Berglings saga och Nils Holgerssons underbara resa. Dock är det inget svenskt förlag som ligger bakom utgivningen av dessa böcker, utan ett förlag som drivs av en rumänsk ingenjör, Petre Banu, som är bosatt i Kanada. Petre har gett ut upphovsrättsfria böcker på sju olika språk genom sitt egna förlag, Numitor Conum Publishing; böckerna säljer han sedan för 5 kronor styck. Därmed ligger han högst upp på iBookstores försäljningslista.

Vill man lägga upp sina egna verk på IBookstore, erbjuder Apple två möjligheter: Paid Books Account eller Free Books Account, vilket innebär att man kan välja att sälja sina böcker eller ge ut dem gratis. På ett gratiskonto finns inga större krav, mer än att man har ett iTunes-konto. Men ska man ha ett försäljningskonto, måste man även skaffa en amerikansk skattesedel och ha ett ISBN-nummer. Ett ytterligare krav, både för försäljningskontot och gratiskontot, är att alla böckerna måste vara i EPUB-format.

Text: Andreas Ericsson

Florence + the Machine – MTV Unplugged CD och DVD

I december 2011 gjorde den brittiska sångerskan Florence Welch och hennes band ett framträdande i den klassiska programserien, MTV Unplugged. Spelningen från Angel Orensanz Center i New York, har nu kommit ut på CD och DVD.

Jag har förälskat mig i Florence + the Machines två album, Ceremonials och Lungs, så för mig var det en självklarhet att införskaffa Unplugged-skivan. Jag har också sedan början av nittiotalet älskat MTV Unplugged-serien, som på den tiden kändes väldigt nyskapande. Alla betydelsefulla band skulle göra en Unplugged-spelningen, och jag minns att jag satt bänkad framför teven för att se många av mina favoritartister framföra sina låtar akustiskt. MTV visade tydligt att de var den dominerande musikkanalen – en kanal som på alla sätt höll hög kvalitet, vilket man tyvärr inte kan säga idag.

Numera är MTV Unplugged varken nyskapande eller någon stor händelse. Men när ett av de senaste årens mest spännande artister intar scenen, blir det genast intressant. Florence Welch och hennes eminenta kompband bjuder på en vacker, magisk och förtrollande show, tillsammans med en gospelkör och en mindre stråkensemble. Trots en stor skara av musiker, har de vanligen stora arrangemangen tonats ner. Det är soft och stämningsfullt; scenen är vackert belyst av levande ljus, ljusslingor och ett mestadels blått, rött och vitt strålkastarljus; allt omgivet av valv och pelare, glasmålningar och läktare, inuti den väldiga, gotiska kyrkan, Angel Orensanz Center.

Svängigt blir det också stundtals, speciellt i Wheeler/Leiber-kompositionen, Jackson, som gjordes känd genom Johnny Cashs och June Carters duett. Låten gör Florence tillsammans med Queens of the Stoneage-sångaren, Josh Homme. Det är en underbar countryduett, med bra sång och fint samspel. Den fenomenala setlisten innehåller många personliga favoriter, såsom Only If For a Night, Dog Days Are Over, No light, No Light, What the Water Gave Me och Drumming Song. Ett undantag är dock covern på Otis Reddings urtrista, Try a little tenderness, där Florence med sin lysande sång försöker lyfta detta sömnpiller – men det blir bara trist.

Den senaste tiden har jag plöjt igenom ett antal liveklipp på YouTube med Florence + the Machine, och har då upptäckt en sak: Florence Welch har en förmåga att alltför ofta hamna i fel tonläge, vilket gör att hon sjunger riktigt surt; hon tycks helt tappa kontrollen över sin röst. Men bortsett från några svajiga toner lite här och där, är Unplugged-spelningen genomgående stabil. Florence visar tydligt vilken stark, egensinnig och vacker röst hon har. Hon sjunger ut med stor inlevelse och känsla. Ibland tar hon till oväntade toner som inte kan höras på studioinspelningarna. Och precis som publiken, sitter jag i stillhet och lyssnar till Florence + the Machines underbara musik, som troligtvis fick väggar, golv och tak att vibrera inuti den gotiska kyrkan i december 2011.

Text och bild: Andreas Ericsson

E-bokens utveckling i Sverige

I USA har e-boken de senaste åren slagit igenom. Genom nätbutiken Amazons läsplatta Kindle, har man hittat ett billigt och enkelt sätt att köpa e-böcker. I Sverige däremot väntar man fortfarande på det stora genombrottet.

The Association of American Publishers (AAP), rapporterade i april 2011 att försäljningen av e-böcker i USA hade ökat med över 200 procent från februari 2010 till 2011. Att försäljningen ökade just i februari berodde till stor del på antalet läsplattor som hade sålts under julen; Amazons populära läsplatta Kindle kan man få för runt 600 kronor.

I Sverige däremot, går försäljningen av e-böcker trögt – även om det går framåt. Enligt e-bokdistributören Elib, ökade försäljningen av e-böcker 2011, och jämfört med 26 000 sålda böcker året innan, såldes 81 000 e-böcker 2011.

Populärare däremot är det att låna e-böcker på biblioteket. Det är gratis och man kan låna dem när man, för jämfört med pappersboken finns e-boken alltid tillgänglig. Dessa fördelar har gjort att utlåningen av e-böcker ökat enormt. Under 2011 lånades ca. 20 000 e-böcker i månaden.

Ett stort problem med utlåningen är att det kostar biblioteken för mycket. Vid varje utlåning måste biblioteken betala 10 kronor till Elib, och 10 kronor till förlaget. För förlaget blir det visserligen en högre inkomst jämfört med pappersboken, men i längden blir det en förlust då man tappar i försäljning av böckerna. Detta har gjort att många bibliotek satt en gräns för hur många böcker som får lånas.

Att e-bokförsäljningen går trögt kan bero mycket på att e-böckerna fortfarande är dyra. Många förlag vill hålla nästintill samma priser som för de tryckta böckerna, trots att e-boken är en betydligt billigare produktion än den tryckta. Men från förlagens sida vill man förmodligen visa att bokens innehåll är detsamma, oavsett om den är tryckt eller elektronisk, och har därför samma konstnärliga värde.

Det kanske största problemet med e-boken i Sverige kan vara hur vi läser böckerna. I USA har man hittat en billig och smidig modell genom Kindle, men i Sverige finns inget liknande. För faktum är att läsplattan är det allra bästa verktyget för läsning av e-böcker, även om böckerna kan läsas på både mobil och dator. Kan man hitta en blandning av billiga läsplattor och ett smidigt sätt att köpa böckerna, kan man också pressa priserna och därmed öka försäljningen.

För att e-boken på allvar ska kunna slå igenom behöver läsarna vara medvetna om e-bokens fördelar och dess smarta funktioner; när populära böcker säljer slut, finns e-boken allting tillgänglig, närsomhelst och varsomhelst; texten i inlagan går att förminska och förstora och teckensnittet går att ändra; innehållsförteckning finns från vilken man smidigt kan hoppa till valfritt kapitel; man kan lägga till länkar, anteckningar och extramaterial, såsom bilder och filmer; man får plats med tusentals e-böcker på sin läsplatta, mobil eller dator.

Trots e-bokens fördelar föredrar de flesta svenskar än så länge pappersboken. Troligtvis är upplevelsen av att hålla en ”riktig bok” i handen större än e-bokens smarta funktioner. Man kanske sitter mycket framför datorn och behöver en paus från arbetet eller de sociala medierna. För egentligen behöver det ena inte utesluta det andra – de kan komplettera varandra.

Text och bild: Andreas Ericsson

Kanelbutikerna – Bruno Schulz

 

Norstedts har valt att ge ut en nyutgåva av Bruno Schulz fantastiska självbiografi Kanelbutikerna. Boken har under en längre tid endast varit tillgänglig på ett fåtal bibliotek, samt på antikvariat. Tack vare Norstedts finns den nu att köpa via de stora nätbutikerna, vilket jag tackar för. Inte endast för att jag själv får äga ett exemplar, utan för att andra läsare kan få upp ögonen för denna välskrivna och märkliga bok.

2009 läste jag Kanelbutikerna för första gången, då jag gick skrivarkursen på Österlens folkhögskola. Att läsa boken ingick som ett obligatoriskt moment i utbildningen, men också att skriva en recension. Just den recensionen kan ni läsa lite längre ner.

Efter att ha läst boken igen, flera år senare, kan jag hålla med om en hel del i recensionen, även om läsupplevelsen var annorlunda jämfört med första gången. Boken var inte lika ”kompakt” och ”tung”, den var mer lättläst. Jag förstod mer av de ”märkliga” händelserna som är så typiska för Kanelbutikerna.

Jag imponerades inte lika mycket av boken som jag minns att jag gjorde 2009. Men detta innebär inte att jag tycker mindre om den, snarare tvärtom. Jag har anammat en större kunskap om Schulz språk, vilket har förstärkt fascinationen för Kanelbutikerna ytterligare; beskrivningarna och metaforerna blir alltmer verkligare och lättförståeliga – djupare dimensioner av boken öppnar upp sig.

Jag anser Kanelbutikerna vara ett mästerverk, ett tidlöst sådant. I det här fallet rör sig Bruno Schulz utan tvekan i samma klass som t.ex. Kafka och Dostojevskij.

Nedan följer den recension som jag skrev i augusti 2009, efter att ha läst Kanelbutikerna för första gången.

Jag har läst Kanelbutikerna av Bruno Schulz, en bok som alltså inte var speciellt lätt att få tag på, men som enligt min mening borde vara lätt att få tag på, eftersom det är en otroligt välskriven bok, men också en ganska märklig, och ibland svår bok. Författarens barndomsbetraktelser av hemstaden Drohobycz i Polen, tycks pendla mellan dröm och verklighet, vilket gör boken märklig, men på ett inspirerande sätt. Genom sina oändliga beskrivningar av maträtter, växter, omgivningar, människor, så målar Schulz upp en värld som ibland bara tycks existera i Schulz eget huvud – en drömvärld. Men samtidigt lämnar han inte helt verkligheten, utan väver in den i sin drömvärld på en sådant elegant sätt att man inte annat kan göra än att njuta. På något sätt lyckas han lyfta fram vardagens göromål på ett sådant effektfullt sätt, att dessa vardagliga bestyr blir mer intressanta än vad de egentligen är, speciellt i kapitlet En natt i högsäsongen, där han beskriver de vardagliga bestyr som pågår i faderns butik. Sedan lyfter han dessa vardagliga bestyr till en helt annan nivå, när han beskriver faderns rädsla för att möta kunderna utan sina medarbetares hjälp. Effekten blir en overklighet mitt i verkligheten, en dröm, eller rentav en mardröm. Kanske är detta en metafor för faderns labila psyke. Även i avsnittet Kackerlackorna, då fadern hel enkelt förvandlas till en kackerlacka, ser man ytterligare prov på Schulz drömvärld, likaså när faster Perazja i kapitlet Stormen, förvandlas till aska. Schulz öppnar upp sin drömvärld genom sina mästerliga beskrivningar, som med en sådan variation av ord och formuleringar aldrig tycks bli tjatiga. Och just detta, att han lyckas hitta variationen i sina beskrivningar, gör att beskrivningarna inte blir för tunga, utan tvärtom så förgyller de läsningen; Schulz tycks ha ett obegänsat ordförråd och en stor fantasi.

När jag läser Kanelbutikerna inser jag att det är en bok som ska läsas med måtta. Det är ingen bok som man läser i 110 kilometer i timmen. Istället ska man låta sig uppslukas av varje mening, varje ord, varje genomarbetad formulering. Kanske krävs det att man läser boken mer än en gång för att kunna få ut det mesta av den. Men det är också en krävande bok, och som jag tidigare nämnde, en svår bok. Svår och krävande på det sättet att den verkligen kräver koncentration. Den kräver närvaro i nuet, mycket på grund av de otaliga beskrivningar som boken innehåller. Varje mening är kompakt, och innehåller mycket mer än vad man kan tro. Dessutom finns det nästan ingen dialog, vilket jag gillar. Jag tycker det finns alldeles för många författare som fastnar i dialoger, som på något sätt försöker få fram tankar och känslor genom prat (då är det kanske bättre att skriva ett filmmanus eller teatermanus istället för en bok!) Men visst, bristen på dialog kan få en bok att kännas tung och svårläst. Dessutom innehåller Kanelbutikerna många märkliga händelser, såsom faderns monolog om materien i kapitlet Provdockorna, som jag personligen inte fick riktigt grepp om, men som ändå tycks ge en ytterligare dimension till boken, genom att det lämnar läsaren att tolka det på sitt eget sätt. Kanske finns det en förklaring, kanske inte. Ungefär som en dikt, eller en låttext. Författaren tänker sig en sak, medan läsaren tänker sig en annan. Och just detta gör Kanelbutikerna till en otroligt intressant bok.

Boken är också ganska annorlunda uppbyggd, eftersom den inte tycks utspela sig i en kronologisk ordning, utan består mer av ett antal noveller, eller fristående berättelser, som har det gemensamt att de utspelar sig i staden Drohobycz under författarens barndom, där författaren själv, pappan, mamman och Adela är de enda personer som återkommer. Annars skiljer sig kapitlena åt. I kapitlet Nimrod beskriver författaren en hund han lekte med, medan han i Krokodilgatan beskriver Drohobycz gator och dess människor utifrån en karta. I Herr Karol, berättare han om sin morbror Karol som är gräsänkling – varken hunden eller Herr Karol nämns någon annanstans än i just detta specifika kapitel.

Att Schulz låter varje kapitel vara en historia för sig, gör att boken skiljer sig drastiskt från andra självbiografiska böcker. Schulz vågar experimentera med orden, med verkligheten, med uppbyggnaden. Han vågar gå sina egna vägar, vågar gå utanför ramarna. Därför känns det oerhört tråkigt att läsa i efterskriften att Bruno Schulz var en bland många människor som mördades av nazisterna. Hade han fått leva, hade han kunnat hålla på i många år till, kunnat skriva många fler fantastiska böcker. Men istället fick han möta sin död på en av Drohobycz gator.

Text: Andreas Ericsson

Illustration (självporträtt): Bruno Schulz

Pistolen mot tinningen

20120410-192803.jpg

Endast ett fåtal exemplar finns kvar av förstaupplagan av min debutroman, Pistolen mot tinningen. Finns att köpa på www.adlibris.com

Omslag: Andreas Ericsson

%d bloggare gillar detta: