Kanelbutikerna – Bruno Schulz

 

Norstedts har valt att ge ut en nyutgåva av Bruno Schulz fantastiska självbiografi Kanelbutikerna. Boken har under en längre tid endast varit tillgänglig på ett fåtal bibliotek, samt på antikvariat. Tack vare Norstedts finns den nu att köpa via de stora nätbutikerna, vilket jag tackar för. Inte endast för att jag själv får äga ett exemplar, utan för att andra läsare kan få upp ögonen för denna välskrivna och märkliga bok.

2009 läste jag Kanelbutikerna för första gången, då jag gick skrivarkursen på Österlens folkhögskola. Att läsa boken ingick som ett obligatoriskt moment i utbildningen, men också att skriva en recension. Just den recensionen kan ni läsa lite längre ner.

Efter att ha läst boken igen, flera år senare, kan jag hålla med om en hel del i recensionen, även om läsupplevelsen var annorlunda jämfört med första gången. Boken var inte lika ”kompakt” och ”tung”, den var mer lättläst. Jag förstod mer av de ”märkliga” händelserna som är så typiska för Kanelbutikerna.

Jag imponerades inte lika mycket av boken som jag minns att jag gjorde 2009. Men detta innebär inte att jag tycker mindre om den, snarare tvärtom. Jag har anammat en större kunskap om Schulz språk, vilket har förstärkt fascinationen för Kanelbutikerna ytterligare; beskrivningarna och metaforerna blir alltmer verkligare och lättförståeliga – djupare dimensioner av boken öppnar upp sig.

Jag anser Kanelbutikerna vara ett mästerverk, ett tidlöst sådant. I det här fallet rör sig Bruno Schulz utan tvekan i samma klass som t.ex. Kafka och Dostojevskij.

Nedan följer den recension som jag skrev i augusti 2009, efter att ha läst Kanelbutikerna för första gången.

Jag har läst Kanelbutikerna av Bruno Schulz, en bok som alltså inte var speciellt lätt att få tag på, men som enligt min mening borde vara lätt att få tag på, eftersom det är en otroligt välskriven bok, men också en ganska märklig, och ibland svår bok. Författarens barndomsbetraktelser av hemstaden Drohobycz i Polen, tycks pendla mellan dröm och verklighet, vilket gör boken märklig, men på ett inspirerande sätt. Genom sina oändliga beskrivningar av maträtter, växter, omgivningar, människor, så målar Schulz upp en värld som ibland bara tycks existera i Schulz eget huvud – en drömvärld. Men samtidigt lämnar han inte helt verkligheten, utan väver in den i sin drömvärld på en sådant elegant sätt att man inte annat kan göra än att njuta. På något sätt lyckas han lyfta fram vardagens göromål på ett sådant effektfullt sätt, att dessa vardagliga bestyr blir mer intressanta än vad de egentligen är, speciellt i kapitlet En natt i högsäsongen, där han beskriver de vardagliga bestyr som pågår i faderns butik. Sedan lyfter han dessa vardagliga bestyr till en helt annan nivå, när han beskriver faderns rädsla för att möta kunderna utan sina medarbetares hjälp. Effekten blir en overklighet mitt i verkligheten, en dröm, eller rentav en mardröm. Kanske är detta en metafor för faderns labila psyke. Även i avsnittet Kackerlackorna, då fadern hel enkelt förvandlas till en kackerlacka, ser man ytterligare prov på Schulz drömvärld, likaså när faster Perazja i kapitlet Stormen, förvandlas till aska. Schulz öppnar upp sin drömvärld genom sina mästerliga beskrivningar, som med en sådan variation av ord och formuleringar aldrig tycks bli tjatiga. Och just detta, att han lyckas hitta variationen i sina beskrivningar, gör att beskrivningarna inte blir för tunga, utan tvärtom så förgyller de läsningen; Schulz tycks ha ett obegänsat ordförråd och en stor fantasi.

När jag läser Kanelbutikerna inser jag att det är en bok som ska läsas med måtta. Det är ingen bok som man läser i 110 kilometer i timmen. Istället ska man låta sig uppslukas av varje mening, varje ord, varje genomarbetad formulering. Kanske krävs det att man läser boken mer än en gång för att kunna få ut det mesta av den. Men det är också en krävande bok, och som jag tidigare nämnde, en svår bok. Svår och krävande på det sättet att den verkligen kräver koncentration. Den kräver närvaro i nuet, mycket på grund av de otaliga beskrivningar som boken innehåller. Varje mening är kompakt, och innehåller mycket mer än vad man kan tro. Dessutom finns det nästan ingen dialog, vilket jag gillar. Jag tycker det finns alldeles för många författare som fastnar i dialoger, som på något sätt försöker få fram tankar och känslor genom prat (då är det kanske bättre att skriva ett filmmanus eller teatermanus istället för en bok!) Men visst, bristen på dialog kan få en bok att kännas tung och svårläst. Dessutom innehåller Kanelbutikerna många märkliga händelser, såsom faderns monolog om materien i kapitlet Provdockorna, som jag personligen inte fick riktigt grepp om, men som ändå tycks ge en ytterligare dimension till boken, genom att det lämnar läsaren att tolka det på sitt eget sätt. Kanske finns det en förklaring, kanske inte. Ungefär som en dikt, eller en låttext. Författaren tänker sig en sak, medan läsaren tänker sig en annan. Och just detta gör Kanelbutikerna till en otroligt intressant bok.

Boken är också ganska annorlunda uppbyggd, eftersom den inte tycks utspela sig i en kronologisk ordning, utan består mer av ett antal noveller, eller fristående berättelser, som har det gemensamt att de utspelar sig i staden Drohobycz under författarens barndom, där författaren själv, pappan, mamman och Adela är de enda personer som återkommer. Annars skiljer sig kapitlena åt. I kapitlet Nimrod beskriver författaren en hund han lekte med, medan han i Krokodilgatan beskriver Drohobycz gator och dess människor utifrån en karta. I Herr Karol, berättare han om sin morbror Karol som är gräsänkling – varken hunden eller Herr Karol nämns någon annanstans än i just detta specifika kapitel.

Att Schulz låter varje kapitel vara en historia för sig, gör att boken skiljer sig drastiskt från andra självbiografiska böcker. Schulz vågar experimentera med orden, med verkligheten, med uppbyggnaden. Han vågar gå sina egna vägar, vågar gå utanför ramarna. Därför känns det oerhört tråkigt att läsa i efterskriften att Bruno Schulz var en bland många människor som mördades av nazisterna. Hade han fått leva, hade han kunnat hålla på i många år till, kunnat skriva många fler fantastiska böcker. Men istället fick han möta sin död på en av Drohobycz gator.

Text: Andreas Ericsson

Illustration (självporträtt): Bruno Schulz

Annonser
%d bloggare gillar detta: