Norah Jones fortsätter experimentera

Tio år efter den storsäljande debutskivan, Come Away With Me, släpper Norah Jones sitt femte album, Little Broken Hearts. Skivan är producerad av Brian Burton, alias Danger Mouse. 

Jag måste erkänna att jag var måttligt intresserad, eller rättare sagt, helt ointresserad av Norah Jones när hon tog världen med storm 2002. Jazz och blues har aldrig riktigt tilltalat mig, och jag kunde inte uppskatta eller ”förstå” det unika med Norah Jones sound. Det var inte först förrän flera år senare som jag insåg att Norah Jones skiljde sig märkbart från andra artister inom genrerna. Norah Jones hade tagit blusen och jazzen från gubbarna i New Orlenas, och fräschat upp genrerna med poporienterade melodier, kryddat dem med sin lena, behagliga sång och sitt talangfulla, innerliga pianospel; hon visade att även unga tjejer från New York kan leverera egenkomponerad jazz och blues av allra högsta kvalitet, och inte bara det, utan även nå ut till miljontals lyssnare världen över; till lyssnare som jag, som normalt sätt inte brinner för dessa genrer.

På förra skivan, The Fall, från 2007, kunde man skönja en förändring i Norah Jones sound. Jämfört med föregångarna var den mer gitarrbaserad och experimentell, vilket jag gillade. Little Broken Hearts följer i samma spår som The Fall, men tar produktionen ett steg längre; det finns en större spontanitet och experimentlusta; en livekänsla över inspelningarna som tycks smutsa ner ljudbilden. Arrangemangen är både avskalade och atmosfäriska, och stundtals hör man brus på inspelningarna; det känns analogt och äkta, men inte omodernt. Norah Jones vågar utforska nya vägar inom ramarna av sitt eget sound, mycket tack vare producenten och vännen, Brian Burton, som bl.a. arbetat med Beck, Jack White och Gorillaz.

Tidigare har vi kunnat höra Norah Jones klinka på sin svarta Steinwayflygel, men numera väljer hon gitarren eller det elektriska pianot, både live och i studio. Just dessa instrument, framförallt gitarren, är dominerade på Little Broken Hearts. Överlag tycks musikerna treva sig fram i jakten på det rätta ljuden, det rätta uttrycket. För det mesta blir det fenomenalt, som i Say Goodbye, en softpop-låt med ett skönt gung i, 4 Broken Hearts, med en, för Norah Jones, röjig refräng och en vers som påminner om Chris Isaaks hit, Wicked Game, eller i Take it Back, som börjar nedtonat med plockande gitarrer, fylls på med ett lätt trumkomp, och sedan växer sig större med distade gitarrer, atmosfäriska syntar och diffus sång – en av skivans bästa låtar. Dock blir det inte lika bra i förstasingeln, Happy Pills, som känns slätstruken och trist – och som helhet tappar Little Broken Hearts något mot slutet. Ändå är det en genomgående jämn skiva, trots att arrangemangen ibland tycks överskugga låtmaterialet – vilket i och för sig inte behöver vara någon nackdel. Personligen blir jag både överraskad, intresserad och glad när jag lyssnar på Little Broken Hearts. Framförallt blir jag glad över att Norah Jones vågar utveckla sitt sound, och att hon gör det på helt rätt sätt.

Omslaget till Little Broken Hearts är fantastiskt snyggt – tycker jag. Inspirationen och idén kommer från filmpostern för Russ Meyers film, Mudhoney, från 1965, som satt på väggen i studion i L.os Angeles. I en intervju säger Norah Jones att hon stirrade på postern varje dag, medan hon skrev låtarna till skivan. Hon fascinerades av bilden, och såg det som en självklarhet att den i någon form skulle finnas med på skivan. Själv blir jag positivt överraskad när artister faktiskt anstränger sig att göra väl genomtänkta omslag – och snygga dessutom! Omslaget passar den experimentella andan som genomsyrar Little Broken Hearts.

Text: Andreas Ericsson

Omslagsdesign: Frank Harkins

Omslagsbild av: Frank Ockenfels III

Annonser
%d bloggare gillar detta: