Paradise Lost levererar stort

Omslagsbild: Valnoir (www.metastazis.com)

Det brittiska metalbandet, Paradise Lost, har kommit ut med sitt trettonde album, Tragic Idol. Liksom förra skivan, Faith Divides Us – Death Unites Us, är Tragic Idol producerad av den svenske producenten, Jens Bogren. 

Jag har lyssnat på Paradise Lost i över tio år, och de är fortfarande ett av mina favoritband. Bandet har sedan starten, 1988, levererat i snitt en skiva vartannat år, och har ideligen visat att de är ett band med en extremt hög lägstanivå. Från allra första början var Paradise Lost ett renodlat dödsmetallband, men efterhand fick dödsmetallen ge vika för ett mer melodiorienterat och lättlyssnat sound, kryddat med gotiska gitarrslingor, syntar och en renare ton från sångaren, Nick Holmes. Tyngden och melankolin fanns självklart kvar, och med 1995 års storsäljare, Draconian Times, visade bandet att de var kungar över den gotiska metalen. Sedan albumet One Second från 1997, har både trummaskiner och syntar blivit välkända inslag i bandets musik.

Tack vare att Paradise Lost vågat utveckla och förnya sitt sound, har de också skaffat sig en stor och hängiven publik. Visserligen finns det lyssnare som föredrar bandets tidiga dödsmetallmusik, men genom att bandet varit djärva nog att ta ut svängarna inom ramen av sitt eget sound, har de placerat sig på toppen av den gotiska metalgenren, och visat att de är ett band som aldrig står still, utan ett band som ständigt utvecklas musikaliskt.

Producenten Jens Bogren har varit helt rätt man för Paradise Lost att jobba med. På både Faith Divides Us – Death Unites Us och Tragic Idol har han lyft fram det som bandet har strävat efter i flera år: att bli ett tyngre band, att använda sig av sina dödsmetallrötter och blanda det med sin typiska gotiska metal, utan att det blir alltför brutalt. Jag vet sedan många år tillbaka att Jens är ett fan av bandet, då jag gick i hans parallellklass på Sturegymnasiet i Halmstad. Att han har fått chansen att arbeta med sina ”idoler”, måste ha varit något alldeles extra – och han förtjänar verkligen det. Jens visar med sitt arbete med Paradise Lost att han har en stor känsla för arrangemang och ljudteknisk kvalitet – något man kunde se redan på Sturegymnasiet i slutet av 90-talet.

Foto: Paul Harries (www.paulharries.com)

Till en början känns Tragic Idol låtmässigt svagare än föregångaren; jag fastnar inte omedelbart för förstasingeln, Honesty In Death, eller gratisversionen av Crucify. Men ju mer jag lyssnar på albumet i sin helhet, desto mer upptäcker jag låtarnas styrka. Paradise Lost levererar ett antal blivande klassiker i form av Fear of Impending Hell, In This We Dwell, Tragic Idol och Draconian Times-doftande, Worth Fighting For, samt bonusspåret på iTunes-versionen av albumet, Ending Through Changes. Även Honesty In Death och Crucify växer till sig och blir två starka spår. Enda egentliga svagheten är inledande Solitary One, som med sin ointressanta melodi faller ganska platt.

Tragic Idol sjunger Nick Holmes bättre än någonsin; kanske är det till och med hans bästa prestation i karriären. Han har en brutal röst i grunden, något som framkommer tydligt på både Tragic Idol och föregångaren. Men sångaren har också en otroligt varierad röst, vilket man kunnat höra på de olika skivorna genom åren. Hans sång kan vara mörk och djup, klar och kraftfull. Han kan sjunga softare låtar, som på 1999 års Host, och på den underbara covern av Everything But the Girls, Missing (från In Requiem, 2007). På Tragic Idol har han hittat den perfekta kombinationen av growl, mörker, klarhet och djup. Överhuvudtaget genomsyras albumet av en blandning av allt som Paradise Lost är. Och jag hoppas innerligt att bandet fortsätter jobba med Jens Bogren – ett samarbete som säkerligen kan resultera i fler mästerverk.

Text: Andreas Ericsson

Ett stabilt tredje album från Delain

Omslagsbild: Glenn Arthur (www.glennarthurart.com)

Det holländska metalbandet, Delain, har kommit ut med sitt tredje album, We Are the Others. Skivan är inspelad i Hellner Studios i Stockholm, och producerad av den svenska trion Jacob Hellner, Fredrik Thomander och Anders Wikström.

De två största banden inom symfonisk metal, Nightwish och Within Temptation, har banat vägen för en uppsjö liknande band under 2000-talet; många av dem är rena kopior, medan andra band, t.ex. Leaves Eyes, har skapat sitt eget uttryck inom genren. Ett annat exempel är Delain. För trots att de följer i de framgångsrika bandens spår, blir de inga kopior; de blandar inte metal med opera, trycker inte in hela symfoniorkestrar i varje låt – istället lyfter de fram kärnan i den gotiska metalen, som man bl.a. hittar i de finska banden Entwine och H.I.M., och norska, Theatre of Tragedy. Bakom sångerskan Charlotte Wessels klara, kraftfulla och ”stora” sång, döljer sig en tät ljudmassa av syntar och gitarrer, som tycks svärta ner ljudbilden och lyfta fram den inre melankolin hos lyssnaren; däri ligger magin i Delains musik; genom att blanda metalarrangemang med poporienterade melodier, blir soundet både välpolerat och rått.

We Are the Others känns som en fortsättning på förra skivan, April Rain, både arrangemangsmässigt och låtmässigt. April Rain är en genomgående briljant skiva, och det var tack vare den som jag fastnade för Delain. Möjligtvis är April Rain låtmässigt starkare än We Are the Others, även om låtarna på den senare tycks växa mer och mer för varje lyssning. Inledande Mother Machine försätter mig i en härlig Delain-stämning; jag sugs in bland energiska trummor, gotiska gitarrslingor, tunga rytmgitarrer och en underbart behaglig och melankolisk refräng; hela arrangemanget smyckas av Charlotte Wessels stabila och vackra sång.

Delain har en förmåga att skriva raka pop-doftande låtar som skulle passa vilken kommersiell radiostation som helst. Tyvärr är radion i allmänhet alltför inskränkt och upprepande för att spela den här typen av musik, vilket är en stor sorg och förlust. Delain radar nämligen upp ett antal potentiella hitlåtar i form av We Are the Others (med fin barnkörssång), Hit Me With Your Best Shot, Lacuna Coil-inspirerade Where Is the Blood (med gästspel av Fear Factory-sångaren och bandvännen, Burton C. Bell), Lene Marlin(?!)-doftande Are You Done With Me och förstasingeln Get the Devil Out of Me. Man kan dra paralleller till landsvännerna i Within Temptation, som är mästare på att kombinera dramatisk och teatralisk metal-tyngd med välpolerat arrangerade pop-melodier. Skillnaden är dock att Delain inte bygger sin musik kring symfoniorkestrar, utan gör en mer avskalad version av symfonisk metal. Och som jag nämnde tidigare, så färgas deras sound av den gotiska metalen, vilket förstärker svärtan i musiken och gör att de skiljer sig från andra liknande band.

Något som ger extra krydda till We Are the Others är omslaget. Själva omslagsbilden är designad av den amerikanske illustratören och konstnären Glenn Arthur. Eftersom Charlotte Wessels är ett stort fan av hans verk, så kontaktade hon honom för en originalbild till skivomslaget. Personligen älskar jag det här omslaget, och har därför grävt djupare i Glenn Arthurs konst, där jag upptäckt en stor samling vackra och egensinniga verk – man kan helt enkelt säga att Glenn Arthur har hittat sitt eget uttryck i konsten, precis som Delain har hittat sitt i musiken.

Text: Andreas Ericsson

%d bloggare gillar detta: