Ett stabilt tredje album från Delain

Omslagsbild: Glenn Arthur (www.glennarthurart.com)

Det holländska metalbandet, Delain, har kommit ut med sitt tredje album, We Are the Others. Skivan är inspelad i Hellner Studios i Stockholm, och producerad av den svenska trion Jacob Hellner, Fredrik Thomander och Anders Wikström.

De två största banden inom symfonisk metal, Nightwish och Within Temptation, har banat vägen för en uppsjö liknande band under 2000-talet; många av dem är rena kopior, medan andra band, t.ex. Leaves Eyes, har skapat sitt eget uttryck inom genren. Ett annat exempel är Delain. För trots att de följer i de framgångsrika bandens spår, blir de inga kopior; de blandar inte metal med opera, trycker inte in hela symfoniorkestrar i varje låt – istället lyfter de fram kärnan i den gotiska metalen, som man bl.a. hittar i de finska banden Entwine och H.I.M., och norska, Theatre of Tragedy. Bakom sångerskan Charlotte Wessels klara, kraftfulla och ”stora” sång, döljer sig en tät ljudmassa av syntar och gitarrer, som tycks svärta ner ljudbilden och lyfta fram den inre melankolin hos lyssnaren; däri ligger magin i Delains musik; genom att blanda metalarrangemang med poporienterade melodier, blir soundet både välpolerat och rått.

We Are the Others känns som en fortsättning på förra skivan, April Rain, både arrangemangsmässigt och låtmässigt. April Rain är en genomgående briljant skiva, och det var tack vare den som jag fastnade för Delain. Möjligtvis är April Rain låtmässigt starkare än We Are the Others, även om låtarna på den senare tycks växa mer och mer för varje lyssning. Inledande Mother Machine försätter mig i en härlig Delain-stämning; jag sugs in bland energiska trummor, gotiska gitarrslingor, tunga rytmgitarrer och en underbart behaglig och melankolisk refräng; hela arrangemanget smyckas av Charlotte Wessels stabila och vackra sång.

Delain har en förmåga att skriva raka pop-doftande låtar som skulle passa vilken kommersiell radiostation som helst. Tyvärr är radion i allmänhet alltför inskränkt och upprepande för att spela den här typen av musik, vilket är en stor sorg och förlust. Delain radar nämligen upp ett antal potentiella hitlåtar i form av We Are the Others (med fin barnkörssång), Hit Me With Your Best Shot, Lacuna Coil-inspirerade Where Is the Blood (med gästspel av Fear Factory-sångaren och bandvännen, Burton C. Bell), Lene Marlin(?!)-doftande Are You Done With Me och förstasingeln Get the Devil Out of Me. Man kan dra paralleller till landsvännerna i Within Temptation, som är mästare på att kombinera dramatisk och teatralisk metal-tyngd med välpolerat arrangerade pop-melodier. Skillnaden är dock att Delain inte bygger sin musik kring symfoniorkestrar, utan gör en mer avskalad version av symfonisk metal. Och som jag nämnde tidigare, så färgas deras sound av den gotiska metalen, vilket förstärker svärtan i musiken och gör att de skiljer sig från andra liknande band.

Något som ger extra krydda till We Are the Others är omslaget. Själva omslagsbilden är designad av den amerikanske illustratören och konstnären Glenn Arthur. Eftersom Charlotte Wessels är ett stort fan av hans verk, så kontaktade hon honom för en originalbild till skivomslaget. Personligen älskar jag det här omslaget, och har därför grävt djupare i Glenn Arthurs konst, där jag upptäckt en stor samling vackra och egensinniga verk – man kan helt enkelt säga att Glenn Arthur har hittat sitt eget uttryck i konsten, precis som Delain har hittat sitt i musiken.

Text: Andreas Ericsson

Nightwish-albumet Once släpps på vinyl igen

20120520-193759.jpg

En av de mest framgångsrika skivorna med det finska metalbandet Nightwish släpps återigen på vinyl. Det handlar om albumet Once som kom ut 2004 – den sista skivan med bandets förra sångerska, Tarja Turunen.

Redan innan Once släpptes hade Nightwish skaffat sig en stor och hängiven publik världen över. De tre albumen Angels Fall First, Oceanborn och Century Child hade gjort Nightwish till ett av de främsta banden inom symfonisk powermetal. Bandet hade skapat ett alldeles unikt och egensinnigt sound, genom sångerskan Tarja Turunens kraftfulla operaröst, och keyboardisten Toumas Holopainens poetiska texter och dramatiska melodier; man visaade världen att Finland kunde producera musik av hög internationell klass, och banade därmed vägen för kommande band. Dock är Nightwish fortfarande Finlands största musikexport.

Det som tydligt skiljde Once från de tidigare skivorna var att den nådde en publik utanför hårdrockskretsarna. Förstasingeln Nemo började klättra på toplistorna världen över, och efterhand talade man om det finska bandet överallt. Anledningen till att Once blivit en av Nightwishs mest framgångsrika skivor beror till stor del på hitlåtarna. Tidigare hade Toumas Holopainen inte kunnat, eller inte velat, skriva radiovänliga låtar; på Once gjorde han det, utan att för den delen tumma för mycket på Nightwishs unika sound.

Once är stundtals en tung skiva, med råa gitarrer och stora, dramatiska arrangemang. Toumas Holopainen skrev de flesta låtarna på elgitarr. Dessutom använde man, för första gången i bandets historia, en hel symfoniorkester och kör på nio av elva spår. Orkestern och kören arrangerades av Pip Williams, och spelades in i den legendariska Abbey Road Studios i London. Hela inspelningen kom att kosta närmare tre miljoner kronor, som på den tiden var den dyraste inspelningen ett finländskt band någonsin gjort. (Dock slog bandet sitt eget rekord 2007, då slutnotan för Dark Passion Play landade på fem miljoner kronor). Storsatsningen på Once har betalat av sig flera gånger om, då skivan hittills sålts i en miljon exemplar.

Även om arrangemangen på Once är större än på föregångarna, är det ändå en rakare skiva. Tarjas operasång har tonats ner – både på gott och ont. Ur kommersiell synpunkt kanske hennes nedtonade sång funkar bättre, speciellt i de mer välpolerade melodierna och arrangemangen i Nemo och Wish I Had an Angel. Dock tycker jag Tarja ska använda hela sin röstpotential, det är då hon är som bäst. Stundtals kan jag känna att hennes röst inte helt kommer till sin rätt på Once; sången är alltför nedtonad i förhållande till arrangemangen, vilket inte alltid passar Tarja. Hon ska sjunga ut med den kraftfulla röst hon har, något hon får chans att visa i de mer episka låtarna Creek Mary´s Blood och Ghost Love Score, där både hon och bandet visar sin fulla potential.

Dock är det blandningen av hitlåtar och episka låtar som gör Once till en genomgående stark skiva. Bandet tar ytterligare några steg framåt i sin utveckling, och Toumas Holopainen visar en större bredd i sitt låtskrivande. Tarjas sång måhända vara nedtonad, men det ändrar inte min kärlek till hennes röst, inte heller till det faktum att förstasingeln Nemo är min personliga favorit. Och trots att det har gått åtta år sedan skivan släpptes, har jag varken tröttnat på Nemo eller på Once som album. Och kanske är det därför jag ständigt återkommer till de gamla skivorna med Nightwish; det är där bandet är som bäst.

Nightwishs skivbolag Nuclear Blast har nu gjort ett återsläpp av Once på vinyl. Tidigare fanns den som bildvinyl, pressad i en limiterad upplaga, men när den sålde slut blev den i princip omöjlig att få tag på, även på skivmässor och internet. Därför är jag extra lycklig över att ha ett exemplar i min hand. Nypressningen är dock ingen bildvinyl, utan de två skivorna på 180 gram vardera, är färgade helt vita. B-sidorna White Night Fantasy och Live To Tell The Tale finns med på D-sidan, vilket är ett smart initiativ och en fin överraskning (dessa låtar fanns inte med på bildvinylen). Dessutom ingår en poster med en bild av själva omslaget, och längre ner, några mindre bilder av bandmedlemmarna.

Text och bild: Andreas Ericsson

%d bloggare gillar detta: