Ny bok – Vattenflickan

Min roman Vattenflickan finns som e-bok på Barnes & NobleiBookstoreSmashwords och Kobo.

Omslag Vattenflickan 2013

Ny bok – Aska

Min kortroman Aska finns som e-bok på Barnes & NobleKoboiBookstore och Smashwords.

Omslag Aska 2013

Thomas Bernhard i ett enda andetag

Thomas Bernhards roman, Wittgensteins brorson, kom ut 1982 på tyska, och sex år senare på svenska. Nu har bokförlaget Tranan gjort en nyutgivning av boken, med förord av författarsveriges största Thomas Bernhard-beundrare – Bodil Malmsten. 

Det är omöjligt att undvika Thomas Bernhard när man läser Bodil Malmsten – och det var just genom henne som jag upptäckte den österrikiske författaren; därför känns det självklart att hon får skriva förordet till Wittgensteins brorson, där hon, på ett både humoristiskt och allvarligt sätt, lyfter fram betydelsen av Thomas Bernhards författarskap. Blandningen av allvar och humor är typisk för både Bodil Malmsten och Thomas Bernhard; överhuvudtaget är det oundvikligt att dra paralleller dem emellan, även om de använder sig av två helt olika stilar.

Wittgensteins brorson handlar om den starka vänskapen mellan Thomas Bernhard och hans vän, Paul Wittgenstein. Paul kommer från en rik släkt och är brorson till författaren Ludwig Wittgenstein. Själv försöker Paul skriva böcker, och ser sin vän, Thomas, som en mentor i sitt skrivande. Efterhand förändras detta, då Paul anser sig vara överlägsen Thomas i sitt författarskap – trots det, lyckas han inte skriva en enda bok. Thomas menar att Paul är en filosof som inte producerar skrifter, utan galenskap.

Paul saknar helt arbetsmoral; han lever på familjens förmögenhet, och driver omkring i staden Wien, där han filosoferar, besöker caféer och tittar på operor. De båda vännernas passion för musik är vad som för dem samman, som får dem att inleda en stark vänskap som präglas av intellektuella samtal kring musik, litteratur och politik. Något som också stärker banden dem mellan är deras hälsa, eller snarare ohälsa. Thomas Bernhard läggs in på sjukhus för en lungsjukdom, medan Paul, under samma period, läggs in för psykiska besvär. Thomas Bernhard har i boken en lång utläggning om hur han på sjukhuset ska ta sig till sin vän som ligger på en annan avdelning. Och detta säger mycket om innehållet i Thomas Bernhards romaner; han lyfter fram, till synes vardagliga bagateller, och förstorar upp dem som om de var viktigare än någonting annat – och kanske är det just så, att dessa ”små” händelser i vardagen kanske är viktiga händelser för den som upplever dem. Det behöver inte alltid handla om liv och död, utan mer om känslan av att det handlar om liv och död, att de banala företeelserna, de meningslösa tankebanorna blir så oerhört viktiga att de påverkar ens liv fullständigt. Wittgensteins brorson får mig att inse att Thomas Bernhard är en ärlig författare.

Thomas Bernhards böcker måste läsas för att man ska kunna förstå hans egensinniga och intensiva stil, en stil som består av långa meningar och upprepningar, och ett hoppande fram och tillbaka i händelseförloppet; allt skrivet i ett enda svep, utan varken styckeindelning eller kapitelindelning. Som jag i tidigare recensioner har nämnt, är det som att läsa böckerna i ett enda andetag. Ibland kan det dock bli rörigt, det kan bli svårt att få en helhetsbild över berättelsen, men eftersom Thomas Bernhard har en förmåga att medvetet upprepa sig, fångar han förr eller senare upp läsaren igen – men för att kunna bli uppfångad krävs också en stor koncentration. Trots detta, håller jag med i det Bodil Malmsten skriver i  förordet: Wittgensteins brorson är ingen svårläst bok. Vill man ge sig in i Thomas Bernhards värld – vilket jag verkligen rekommenderar alla som anstränger sig att läsa annat än topplistedeckare – då ska man läsa Wittgensteins broson. Boken har allt man kan önska av Thomas Bernhard; ett originellt, flödande och intensivt språk, en underbar blandning av allvar och humor, udda filosofiska tankegångar, samt en rad anekdoter som kretsar kring stundtals märkliga händelser. Andra romaner av Thomas Bernhard kräver mer av läsaren, men med Wittgensteins brorson kan man luta sig tillbaka och njuta av ett litterärt verk i absolut toppklass.

Text: Andreas Ericsson

Thomas Bernhard – Mina priser

Sedan 2004 har bokförlaget Tranan gett ut ett antal böcker av den österrikiske författaren, Thomas Bernhard – Mina priser är en av dem.

Jag tror långt ifrån alla kan uppskatta, eller ta till sig, Thomas Bernhards intensiva, krävande språk, med ändlösa meningar och stycken; hans avsky och pessimism gentemot sitt hemland, Österrike, men också gentemot alla halvlitterära dilettanter; hans märkvärdighet, självupptagenhet och överlägsenhet; och inte minst hans underhållande, svarta och egensinniga humor.

Själv älskar jag Thomas Bernhards intensitet; det är som att läsa hans böcker i ett enda andetag. De fantastiska romanerna Skogshuggning, Undergångaren och Gamla mästare är skrivna i ett svep, utan varken kapitelindelning eller styckeindelning. Man sugs in i storyn, in i en stark, oavbruten ström av ord och meningar – och först när man når slutet kan man andas ut; Bernhards böcker kräver läsarens fulla koncentration, och resultatet är en litterär njutning av allra högsta klass!

Mina priser är en lättläst och stundtals hysteriskt rolig bok. Som vanligt saknas styckeindelning, men meningarna är kortare, luftigare och kapitelindelning finns. Boken är uppbyggd kring ett antal prestigefulla priser som Thomas Bernhard mottog under sin livstid – priser som för honom var fullkomligt ointressanta, bortsett från en sak: pengarna. Thomas Bernhard tycktes alltid vara i stort behov av pengar, som skulle användas bl.a. till resor, husköp eller skulder. Men för att få pengarna var han tvungen att acceptera priserna, och därmed tvingas medverka på prisceremonierna, där det krävdes att han höll tal, tal som han oftast skrev i sista minuten. I slutet av Mina priser finns alla hans anföranden att läsa i sin helhet, vilka fungerar lite som fotnoter till grundtexten.

Även om Mina priser är en underhållande och lättillgänglig bok, ser jag den som ett komplement i Thomas Bernhards verkförteckning – för ska man uppleva författaren fullt ut, ska man läsa romanerna. Och tack vare bokförlaget Tranan finns nu sammanlagt sex verk att tillgå av den österrikiske författaren.

Text och bild: Andreas Ericsson

Paul Auster – Sunset Park

 

Den amerikanske författaren, Paul Auster, är aktuell med sin sextonde roman, Sunset Park, som till största delen utspelar sig i Brooklyn, New York, där författaren själv bor.

Jag insåg redan under själva läsningen av Paul Austers mästerverk från 2003, Illusionernas bok, att jag hade hittat en favorit – både bland böcker och författare. Illusionernas bok innehåller allt som är typiskt för Paul Austers stil: slumpens inverkan på människors liv; den komplexa berättelsestrukturen med historier som är likt små böcker inuti boken, vilket kräver läsarens fulla koncentration; de ensamma, konstnärliga, välutbildade karaktärerna, som kastas in i märkliga, oförutsägbara händelser; det klara, välkonstruerade språket, som driver de små och stora berättelserna framåt mot oväntade mål. Efter Illusionernas bok följde ett antal böcker med samma komplexa berättelsestruktur, t.ex. Orakelnatten och Dårskaper i Brooklyn, där Paul Auster visar att hans starkaste decennium som författare är 2000-talet.

Senaste romanen heter alltså Sunset Park, en bok som handlar om en ung man, Miles, som flytt från sitt liv och sin familj i New York, eftersom han bär på en fruktansvärd hemlighet. Sju år senare befinner han sig i Florida, där han arbetar med att tömma bostäder där folk har blivit vräkta. Han har förälskat sig i en minderårig tjej, Pilar, som är lika förälskad i Miles. Dock är båda medvetna om att det Miles gör är brottsligt, och när Pilars syster, Angela, hotar med att kontakta polisen, blir Miles tvungen att fly tillbaka till New York – utan Pilar. Han inkvarterar sig olagligt i ett övergivet hus i Sunset Park i Brooklyn, tillsammans med barndomsvännen och trumslagaren, Bing, samt två tjejer, konstnären Ellen och doktoranden Alice. I staden befinner sig också Miles pappa, bokförläggaren Morris och Miles styvmor, Willa, som han inte haft någon kontakt med sedan han flydde. Samtidigt flyttar Miles riktiga mamma, skådespelerskan Mary-Lee, tillfälligt upp från Los Angeles till New York, för att spela huvudrollen i en pjäs. Miles blir tvungen att göra upp med sitt förflutna – något han är säker på kommer påverka hans redan osäkra framtid.

Sunset Park är inte lika komplex i sin struktur som de tidigare romanerna, och i sin helhet är inte berättelsen speciellt oförutsägbar, komplicerad eller sensationell. Istället ligger mycket av bokens djup och innehåll i karaktärernas egna berättarperspektiv, där man får lära känna deras bakgrund, tankar och intressen, vilket driver huvudberättelsen framåt, men blir i vissa fall en berättelse i sig. Auster fyller också boken med små anekdoter, som i Sunset Park kretsar mycket kring den amerikanska nationalsporten baseboll. Som svensk är det svårt att förstå basebollens storhet, vilket gör att man inte kan ta till sig anekdoterna med samma entusiasm som Auster själv gör, men trots det lyckas han ändå göra dem intressanta, roliga och oväntade. Något som också är intressant, som märks i tidigare Auster-böcker, är att författaren gärna vill undvika moderniteter som datorer och mobiltelefoner. Han skapar karaktärer som uttrycker sin avsky mot den amerikanska samtiden och dess utveckling, och därför vägrar använda sig av tekniska hjälpmedel. Det syns tydligt att Auster, genom sina karaktärer, vill utrycka sina åsikter kring det politiska och samhälleliga klimatet.

I sina böcker har Auster en förmåga att dra saker och ting till sin spets, för att sedan leda händelserna till ett oväntat och genomtänkt avslut – något som till viss del sker i Sunset Park, men inte på ett lika fulländat sätt som man som Auster-läsare är van vid. Även om berättelsen är väl genomarbetat och intressant, lämnas jag ändå av en tom känsla, en känsla av att inte blivit drabbad av något utöver det vanliga, något som Paul Auster vanligtvis är mästare på att åstadkomma. Kanske är det mina skyhöga förväntningar på Auster som hindrar mig från att drabbas av Sunset Park. Oavsett vad, så tröttnar jag aldrig på Paul Austers språkliga ton och stil, något som kan vara minst lika njutningsfullt som en bra berättelse.

Text och bild: Andreas Ericsson

Kanelbutikerna – Bruno Schulz

 

Norstedts har valt att ge ut en nyutgåva av Bruno Schulz fantastiska självbiografi Kanelbutikerna. Boken har under en längre tid endast varit tillgänglig på ett fåtal bibliotek, samt på antikvariat. Tack vare Norstedts finns den nu att köpa via de stora nätbutikerna, vilket jag tackar för. Inte endast för att jag själv får äga ett exemplar, utan för att andra läsare kan få upp ögonen för denna välskrivna och märkliga bok.

2009 läste jag Kanelbutikerna för första gången, då jag gick skrivarkursen på Österlens folkhögskola. Att läsa boken ingick som ett obligatoriskt moment i utbildningen, men också att skriva en recension. Just den recensionen kan ni läsa lite längre ner.

Efter att ha läst boken igen, flera år senare, kan jag hålla med om en hel del i recensionen, även om läsupplevelsen var annorlunda jämfört med första gången. Boken var inte lika ”kompakt” och ”tung”, den var mer lättläst. Jag förstod mer av de ”märkliga” händelserna som är så typiska för Kanelbutikerna.

Jag imponerades inte lika mycket av boken som jag minns att jag gjorde 2009. Men detta innebär inte att jag tycker mindre om den, snarare tvärtom. Jag har anammat en större kunskap om Schulz språk, vilket har förstärkt fascinationen för Kanelbutikerna ytterligare; beskrivningarna och metaforerna blir alltmer verkligare och lättförståeliga – djupare dimensioner av boken öppnar upp sig.

Jag anser Kanelbutikerna vara ett mästerverk, ett tidlöst sådant. I det här fallet rör sig Bruno Schulz utan tvekan i samma klass som t.ex. Kafka och Dostojevskij.

Nedan följer den recension som jag skrev i augusti 2009, efter att ha läst Kanelbutikerna för första gången.

Jag har läst Kanelbutikerna av Bruno Schulz, en bok som alltså inte var speciellt lätt att få tag på, men som enligt min mening borde vara lätt att få tag på, eftersom det är en otroligt välskriven bok, men också en ganska märklig, och ibland svår bok. Författarens barndomsbetraktelser av hemstaden Drohobycz i Polen, tycks pendla mellan dröm och verklighet, vilket gör boken märklig, men på ett inspirerande sätt. Genom sina oändliga beskrivningar av maträtter, växter, omgivningar, människor, så målar Schulz upp en värld som ibland bara tycks existera i Schulz eget huvud – en drömvärld. Men samtidigt lämnar han inte helt verkligheten, utan väver in den i sin drömvärld på en sådant elegant sätt att man inte annat kan göra än att njuta. På något sätt lyckas han lyfta fram vardagens göromål på ett sådant effektfullt sätt, att dessa vardagliga bestyr blir mer intressanta än vad de egentligen är, speciellt i kapitlet En natt i högsäsongen, där han beskriver de vardagliga bestyr som pågår i faderns butik. Sedan lyfter han dessa vardagliga bestyr till en helt annan nivå, när han beskriver faderns rädsla för att möta kunderna utan sina medarbetares hjälp. Effekten blir en overklighet mitt i verkligheten, en dröm, eller rentav en mardröm. Kanske är detta en metafor för faderns labila psyke. Även i avsnittet Kackerlackorna, då fadern hel enkelt förvandlas till en kackerlacka, ser man ytterligare prov på Schulz drömvärld, likaså när faster Perazja i kapitlet Stormen, förvandlas till aska. Schulz öppnar upp sin drömvärld genom sina mästerliga beskrivningar, som med en sådan variation av ord och formuleringar aldrig tycks bli tjatiga. Och just detta, att han lyckas hitta variationen i sina beskrivningar, gör att beskrivningarna inte blir för tunga, utan tvärtom så förgyller de läsningen; Schulz tycks ha ett obegänsat ordförråd och en stor fantasi.

När jag läser Kanelbutikerna inser jag att det är en bok som ska läsas med måtta. Det är ingen bok som man läser i 110 kilometer i timmen. Istället ska man låta sig uppslukas av varje mening, varje ord, varje genomarbetad formulering. Kanske krävs det att man läser boken mer än en gång för att kunna få ut det mesta av den. Men det är också en krävande bok, och som jag tidigare nämnde, en svår bok. Svår och krävande på det sättet att den verkligen kräver koncentration. Den kräver närvaro i nuet, mycket på grund av de otaliga beskrivningar som boken innehåller. Varje mening är kompakt, och innehåller mycket mer än vad man kan tro. Dessutom finns det nästan ingen dialog, vilket jag gillar. Jag tycker det finns alldeles för många författare som fastnar i dialoger, som på något sätt försöker få fram tankar och känslor genom prat (då är det kanske bättre att skriva ett filmmanus eller teatermanus istället för en bok!) Men visst, bristen på dialog kan få en bok att kännas tung och svårläst. Dessutom innehåller Kanelbutikerna många märkliga händelser, såsom faderns monolog om materien i kapitlet Provdockorna, som jag personligen inte fick riktigt grepp om, men som ändå tycks ge en ytterligare dimension till boken, genom att det lämnar läsaren att tolka det på sitt eget sätt. Kanske finns det en förklaring, kanske inte. Ungefär som en dikt, eller en låttext. Författaren tänker sig en sak, medan läsaren tänker sig en annan. Och just detta gör Kanelbutikerna till en otroligt intressant bok.

Boken är också ganska annorlunda uppbyggd, eftersom den inte tycks utspela sig i en kronologisk ordning, utan består mer av ett antal noveller, eller fristående berättelser, som har det gemensamt att de utspelar sig i staden Drohobycz under författarens barndom, där författaren själv, pappan, mamman och Adela är de enda personer som återkommer. Annars skiljer sig kapitlena åt. I kapitlet Nimrod beskriver författaren en hund han lekte med, medan han i Krokodilgatan beskriver Drohobycz gator och dess människor utifrån en karta. I Herr Karol, berättare han om sin morbror Karol som är gräsänkling – varken hunden eller Herr Karol nämns någon annanstans än i just detta specifika kapitel.

Att Schulz låter varje kapitel vara en historia för sig, gör att boken skiljer sig drastiskt från andra självbiografiska böcker. Schulz vågar experimentera med orden, med verkligheten, med uppbyggnaden. Han vågar gå sina egna vägar, vågar gå utanför ramarna. Därför känns det oerhört tråkigt att läsa i efterskriften att Bruno Schulz var en bland många människor som mördades av nazisterna. Hade han fått leva, hade han kunnat hålla på i många år till, kunnat skriva många fler fantastiska böcker. Men istället fick han möta sin död på en av Drohobycz gator.

Text: Andreas Ericsson

Illustration (självporträtt): Bruno Schulz

Pistolen mot tinningen

20120410-192803.jpg

Endast ett fåtal exemplar finns kvar av förstaupplagan av min debutroman, Pistolen mot tinningen. Finns att köpa på www.adlibris.com

Omslag: Andreas Ericsson

%d bloggare gillar detta: